Allt som jag avskyr

Det händer väl oss alla då och då. Helt oväntat när du minst anar det på de mest opassande platser, såsom på bussen, ute i skogen eller när du första gången ska besöka en potentiell flickvän. Då blir du rejält skitnödig. Som en ihärdig attack slår skitnödigheten dig.

För mig sker detta tämligen frekvent och ett tydligt mönster har jag börjat kunna utröna. I regel är det en söndag och just då jag ska gå förhållandevis lång sträcka (vanligtvis från en vän till mitt hem). Bajsattacken uppstår när sträckan tillbaka till vännen är för lång för att man ska orka gå tillbaka för att låna toan. Istället börjar man gå snabbare vilket man efter ett tag inser bara påskyndar processen. Svettpärlor bildas på läppen samt i panna, man fokuserar enbart på att hålla sig ifrån att en mindre katastrof ska uppstå. I huvudet upprepar man mantran då man inte tänker på annat än en stor sal till toalett med guldpläterade kranar, ett golv av marmor och i mitten en vattenklosett som bäst kan beskrivas som kungatron. Oftast kommer skitnödigheten i vågor vilket ett tag får en att tro att det lugnat sig. Men icke, en än värre attack slår i nästa stund till. Ju närmre slutdestinationen man kommer ju värre blir desperationen och man börjar frenetiskt leta efter alternativa möjligheter till vart man kan göra sina behov. Vid detta lag är jag ett smärre proffs vad det gäller att hålla sig och jag har aldrig tvingats göra som djuren (peppar, peppar).

Men otaliga situationer uppstår där nödighet ofta skapar panik och en mängd dilemman. Ett bra exempel på detta är när jag satt på en fullpackad buss på väg till studentkryssningen. Där satt en hel hop fixade tjejer och fnittrade. Toaletten som befann sig längst bak var klaustrofobiskt liten och om man skulle pinka tvingades man stå i fosterställning för att inte slå huvudet i taket. Nu var det så att jag på morgonen hade inhandlat en smörgås på hemköp som jag efter halva insett var möglig. Således var en bajsattack oundviklig och när den slog in fick jag ynklig uppsöka garderoben till toalett. Doften som avföringen förde med sig var utom denna jord och jag insåg att den emellertid skulle sprida sig i hela bussen, lagom till dess att jag kom ut. Detta försatte mig i ett dilemma huruvida jag skulle agera när jag lämnade toan. Huvudsakligen hade jag tre möjligheter:

1. Tyst gå ut och inte låtsas om någonting (trots det att jag suttit där inne i tio minuter).
2. Ljuga om att någon varit där innan (även fast bussen knappt lämnat rättvik). 
3. Vara helt ärlig och berätta hela sanningen.

Ganska oväntat valde jag det sistnämnda alternativet och berättade högt för alla i bussen att det var jag som skitigt och att jag förmodligen måste gå snart igen då jag ätit en rutten macka. Det visade sig att detta var ett klokt val då jag möttes av skratt och efter det var isen bruten i bussen och grupperingarna började luckras upp. Tänk att illaluktande bajs kan vara en isbrytare, inte dumt.

Ville bara kort berätta att jag införskaffat linser då min närsynthet den senaste tiden blivit alltför påtaglig. För att inte skapa förvirring då ni kanske tror jag är mitt i en depression när mina ögon har antagit en röd nyans. Detta då linsjävlarna kräver en hjärnkirurgs precision för att få på rätt plats, vilket leder till att man upprepade gånger petar på både ögonvitan och iris med sitt feta pekfinger. När man väl fått in dem går man runt och blinkar som en sentimental 14-åring framför en kärleksfilm, detta i ett par timmar för att vänja sig. Nojig som bara jag är måste jag med jämna intervaller även kontrollera att de verkligen sitter på plats. När man sedermera ska ur med skiten tror man inte att det ska vara några problem, men det är minst lika svårt som att få i dem. Om ni läst mitt tidigare inlägg om morgonrutiner kan ni räkna ut att själva isättningen av linserna i ottan inte är att tänka på för mig.

Det som nu följer är en anekdot som utspelade sig någon gång under 90-talets andra hälft. Jag gick i andra klass, det var juletider. Samtliga i klassen skulle inhandla varsin julklapp för runt en tjuga. Detta för att sedan via ett lotterisystem dagligen fram till jullovet utse en person i klassen som fick välja ett paket. Då insamlingen av paketen sköttes med diskretion till ens lärarinna visste man inte vem som köpt vilket paket. Följaktligen valde man det paket som var störst eller vägde mest. Vissa fick vad man ansåg som bra paket, vanligtvis de som innehöll godis eller annat förtärbart. Men alltför många fick dåliga (inkluderat mig själv), det kunde vara stereotypa ljusstakar, klichéartade keramikänglar eller bara tomtar. Men den som tar priset måste vara det paket Lina (uppdiktat namn då vederbörande vill vara anonym) fick:

Fröken Lisbeth drog upp en lapp ur burken och den visade Linas namn. En förväntansfull liten flicka gick fram till katedern för att äntligen få välja ett av paketen i högen. Efter mycket om och men väljer hon slutligen ett omsorgsfullt inslaget paket med vackra snören som vittnar om att en expedit stått för inslagningen. Långsamt och försiktigt börjar Lina öppna paketet som om det vore det vore det sista hon någonsin skulle få. Klassen var kanske lika förväntansfull som Lina själv då det sista pappret avlägsnades och blottade en liten kartong. När sedan även kartongen öppnades låg däri en påse av något slag som jag vill minnas hade inslag av silverfärjat glitter. När sedan påsen öppnades hade majoriteten börjat bli otåliga, men vad som fanns i påsen skulle kompensera denna väntan med hästlängder, ty det som låg i påsen fick stackars Lina att täcka ansiktet med händerna och börja gråta av avsky. Klassen samlades närmare Linas bänk och bildade en ring runt julklappen. För där på bänken låg en realistiskt skulpterad GELÈKUK(!) i verklig vuxen-skala med kraftiga ådror och ett rejält ollon.

Det som hände sedan var att fröken Lisbeth trängde sig in i ringen, tog tag i den sladdriga åder-pålen med ett fast grepp, sträckte upp den i luften av vrede och skrek förargat att den kille som köpt den omedelbart ska bekänna. Helt oväntat ställer sig då en skamsen Erika (uppdiktat) upp och bekänner att det var hennes julklapp. Klassens redan då duktiga flicka har alltså köpt en gelédildo. Sedermera kommer det fram att det måste ha blivit ett missförstånd på skämtaffären (”Happy time”, ni kanske minns den) under inslagningen och att ovetandes Erika fått med sig fel paket innehållande penisattrappen. Ni måste ha i åtanke att vi gick i tvåan, men jag kan inte minnas att vi skrattade något avsevärt. Vår ringa ålder samt den respekt man ännu hade kvar för lärare i allmänhet gjorde att händelsen inte blev någon stor grej då, men efter några år kom jag till insikt om hur jävla kul hela händelsen var och man ångrar att man inte var lite äldre då det hände.

 

Vill inte att ni ska tro att jag legat på latsidan, men ett hatat datorhaveri gjorde att ett långt inlägg om bowling försvann (som jag eventuellt skriver igen i mån av ork). Detta gjorde att jag tappade lusten att skriva ett par dagar. Men nu är jag tillbaka. Datorhaverier är för övrigt bland det värsta jag vet. Nu var det ju så att det var min fars dator på vilken jag hade författat ett inlägg i Word i tillfällig brist på uppkoppling. Om det inte vore för min externa hårddisk (livförsäkring) med alla viktiga bilder och mp3:or hade ett datorhaveri tagit knäcken på mig.

Man minns på den tiden då skärmen plötslig var svart när man startade den och man var på ruta ett igen. Man tvingade åter skaffa sig all musik och bilderna var historia. Då knastriga 56k modem var det ända som fanns tillgängligt för att komma ut på nätet fanns det inte på kartan att ladda varje låt manuellt. Därför var man tvungen att åka på svettiga LAN med stora vita skärmar, skräniga burkar, mikropizzor och obefintlig sömn. Nätverkskort som krånglar, virus, ridskolan ett och två, Barnporrs-mackan, Tuppens skratt och ”Living in America”. Det var där man med lökringar stiftade bekantskaper med Insjöns alla 80-talister i samband med att man fyllde sin 20gb stora hårddisk med deras musik och dåligt upplösta porr. Vill inte att ni ska tro att jag inte uppskattade dessa LAN. Tvärtom, kan ibland önska att bredband inte fanns så alla åter kunde träffas i Tunsta bystuga och umgås.   

Vet inte hur många av er som är familjära med uttrycket ”Murphys lag”, men det är något som jag råkar ut för allt för ofta. Lagen lyder ungefär "kan något gå åt helvete så kommer det göra det". Detta kan te sig olika men gäller för min del i synnerhet vardagliga ting. Man är sen till bussen, älg-kliv till Statoil, jag måste hinna. Men lik förbannat missar man den varje gång. ”Hoppas det inte blir regn när vi ska ha grillfest på lördag” – alltid regn, osv.

Under mitt sista år på gymnasiet skulle jag genomföra ett projektarbete. Sent om cider bestämde jag mig för att bygga ett uthus som skulle substituera vår friggebod som fått figurera förråd sedan uppförandet. Hade nog aldrig tidigare varit så ilsken som jag var under själva bygget av detta uthus och jag skulle ha kunnat basera en blogg uteslutande på detta bygge. Ofta berodde utbrotten på olyckor som stämmer in på ”Murphys lag”. För att tydligare exemplifiera min vrede ska jag citera ett stycke från min egen projektrapport. Det ni ska få läsa är reflektionsdelen där jag berättar om hur det gick när jag skulle lägga på papp på taket:

”När takstolarna väl var på plats gick själva brädningen utav taket helt smärtfritt. Men när det kom till att lägga på pappen gick allt fel. Till en början rullade det på fint, men ganska snart bröt helvetet ut. Då regnet låg i luften och mörkret blev mer och mer påtagligt ville jag bara hinna lägga på all papp innan dagen var över. Denna stress gjorde att jag hoppade över maten och den macka och kopp kaffe jag enbart hade förtärt tidigare på dagen gav nästan obefintlig energi. När sedan en hel längd papp tappades ner upprepade gånger och slutligen förstördes utlöstes mitt kvarts-finska humör vilket resulterade i ett vredesutbrott av sällan skådat slag, med både flygande hammare och en nästan förstörd hals efter att ha skrikigt ut hela min vokabulärs svordomar. För att undvika en infarkt tog jag slutligen mitt förnuft till fånga, åt en rejäl portion, för att sedan klättra upp på taket och utan problem lägga på resten av pappen på dryga kvarten.”  

Utmattad kommer jag hem. Siktet är inställt på en nedsutten soffa och lite oskyldigt TV-spelande med förhoppningen att varva ner efter ännu en avklarad arbetsdag. Jag pluggar in konsolen av märket Nintendo med tillhörande spel i teven vilken jag i sin tur trycker igång. Det som återstår innan det behagliga tidsfördrivet kan dra igång är att med fjärrkontrollen byta till tevens AV-kanal.

Inte helt oväntat hittar jag inte TV-dosan placerad på en närliggande plats. Då AV-kanalen inte manuellt kan sättas igång direkt på tevens framsida är fjärrkontrollen vital för att TV-spelandet ska kunna genomföras. En frenetisk jakt drar därför igång, utan resultat. Genom en plötslig snilleblixt kommer jag på den briljanta idén att hämta dosan till den likartade teven från nedervåningen. Historien skulle kunna vara slut här, men givetvis funkade inte den motsvarande Av-knappen på den hämtade dosan och jag tvingas än en gång gnugga geniknölarna.

Inser efter mycket om och men att den universala TV-dosan (inhandlad på Clas Ohlson) från min lillebrors rum bör funka. Men efter ännu en ansträngande tur upp och ner för trapporna funkar inte heller den dosan. Fan! Vad är det för jävla fel på den här jävla teven?! Utbrister jag frustrerat. För det verkade som om den jävlades med mig då dosan funkade på alla andra Tv-apparater.

Att flytta ner hela konsolen med tillhörande handkontroller och skart-uttag fanns inte på kartan då ansträngningen förmodligen skulle vara förgäves då min far är en frekvent text-TV-pappa som tycks vägra bruka övervåningens TV till dylika. Ett sista försök att hitta TV-dosan orkar jag ändå med. Likt en mordutredare på en brottsplats delar jag in rummet där fjärrkontrollen borde finnas i fält. Jag låter fälten motsvara potentiella och inte fullt så potentiella ytor där fjärrkontrollen kan befinna sig. Sedan utesluter jag vissa ytor och fokuserar mig på området runt sofforna och sängen – alltså de ytor åskådare befunnit sig när de tittat på TV och eventuellt förlagt fjärrkontrollen.

Men även detta förgäves, så nu sitter jag här uppgivet framför datorn och författar ett inlägg i brist på annat.

Msn kan på många sätt göra en irriterad: För många inloggade så man inte kan göra något annat samtidigt då man tvingas svara på slentrianmässiga frågor från tio fönster som ploppar sekunden man loggar in. Vanligtvis är det väldigt avlägsna bekantskaper eller helt okända som skriver. Men detta tenderar inte lika ofta att hända då mina svar oftast är korta, tråkiga och helt saknar smileysar, vilket raskt för mig till nästa punkt på min lista över irritationsmoment:

Alla jävla smileysar! Men så många är de kanske inte vid närmare eftertanke, då de flesta använder sig av huvudsakligen tre stycken: Den stort leende, den leende, och den som lipar snett ner till höger. Din sistnämnda är dock den som förekommer oftast och brukar indikera ironi, när man säger något lustigt eller till vad som helst egentligen. Då jag själv inte alls använder mig av någon smiley brukar folk på Msn tro att jag är antingen sur eller rent ut sagt elak. Detta då de inte förstår ironi utan den där jävla lipande smiley efter varje mening. Jag skulle kunna dra det så lång att smileysar hämmar språkutvecklingen hos folk då de helt förlitar sig åt de små gula jävlarna.

Att alla msn-virus hatas är ganska givet. Det kommer upp en länk från en kontakt där det står något i stil med: ”Check out this funny photo of a cat”. Sen får man ett virus som skickar ut detta meddelande till alla sina kontakter. Jag blir för det första arg på att det finns virus som dessa men sen så tänker jag på hur jävla dumma de personer är som går på länken och trycker på den. Varför skicka en länk på en ”rolig” katt och sedan skriva på engelska vad det är?

Slutligen tänkte jag ta upp det här om hur viktiga vissa personer tror de är på msn. Man ser alltför ofta folk som är inloggade men är ”inte vid datorn”. Visst tänker ni det är väl alla ibland. Men sen så har de skrivit till en text efter namnet: ”är i stan, ring på mobben om det är något”. Fan det fattar väl vilken dåre som helst att det bara är att ringa om man vill få tag i en person som inte är hemma. Måste man vara inloggad på msn för det? Varför inte bara logga ut om man ska bort? Ett skräckexempel hade för något år sedan var en på msn som hade ”inte vid datorn” med texten är på Hultsfredsfestivalen, kommer hem om en vecka. Man vill bara spy!

Kolla bara på min msn lista nedan, majoriteten är ”inte vid datorn”. Lär er att logga ut då och då, så viktiga är ni inte!

I ett tidigare inlägg blandade jag i skaparlustans hetta ihop orden ”belägrat” och ”beläget”. Genom en kommentar påpekades detta fel med: ”där fick jag fast dig”. Som om denne person har suttit och läst igenom mina inlägg enbart med avsikten att hitta eventuella fel. ”Där fick jag fast dig”? Som om jag hävdat att jag inte kan göra fel. Det vore skillnad om antalet fel i texten försvårade budskapet eller gjorde allt helt obegripligt. 

Jag skulle väl ljuga om jag sa att jag inte heller reagerade på särskrivningar eller något annat som kan uppfattas diffust i en text, men då är det något jag håller för mig själv. Förstår man vad någon menar så ska man inte haka upp sig på enstaka ord. För det finns nog ingenting som gör mig så förbannad som när någon avbryter en mitt i en mening och påpekar att man uttalade t.ex. ”reumatism” fel.

Hoppas alla ni som märker ord där ute i landet tar er en funderare, för att till nästa gång någon säger/skriver fel hålla käften!

Tak förr mij1!!

Det skulle vara en lögn om jag sa att jag var ett fan till Bo kaspers orkester. Trots detta trodde jag mig ha en ganska klar bild av den ändå rätt mediterade gruppen som har en del guldkorn i sitt utbud. När Viktor Berg spelade upp denna låt för mig ändrades denna bild helt och jag vet inte längre vad jag ska tycka om denna Bo Kasper och hans orkester. Avgör själva vad ni tycker när ni hört den första textraden i låten: ”En man du tyckte om".

Efter dryga veckan med reducerad familj är vardagen densamme igen, vilket givetvis har både sina för och nackdelar:

Fördelar:
- Jag slipper äta ravioli två gånger om dagen
- Jag är inte ensam i kampen om att tämja "vilddjuret" Andreas
- En Pappa aka Tidyman, som håller hushållet städat tack vare hans smärre maniska städande.
- En Mamma aka Superwoman som likt ett uppslagsverk vet vart allt finns i huset i vilket hon härskar och sköter det mesta.

Nackdelar:
- Sänk ljudet!
- Den konstant gående dammsugaren
- Allt tjat om ditten och datten t.ex:

I mitt tidigare inlägg "Droppen" berättade jag om att jag i ett förargat tillstånd slagit på en ölburk som stod framme på bordet. Min mamma hade dessvärre läst detta inlägg, varpå hon genast gått med ficklampa och lupp för att där upptäcka ett mikroskopiskt märke i vardagsrumsbordet. Detta konfronterade hon givetvis mig med. Hon tycker att det är så "onödigt" och att ett förlåt inte räcker. Vad kräver hon? Hon måste inse att nöden inte har någon lag när det gäller utlopp för vrede. En vrede som annars kanske hamstras, blossar upp och blir tusen gånger värre nästa gång något eller någon jävlas.

Sammantaget är det trots allt skönt att de är hemma, man kan inte annat säga.