Stockholm i mitt stjärta
Behovet av att flytta dit är så starkt att de är beredda att ta vilket skitjobb som helst för att deras dröm ska besannas. Om det så handlar om att flippa burgare på restaurang flygande fiskmåsen (McDonalds) eller att bre mackor på Subway så är det värt det. Det gör att för att kunna finansiera sin fina centrala etagevåning (sunkig, trång inrökt miljonprojektslägenhet i Fittja).
Nu tänkte jag såga ett argument man ofta hör när en stockholmsflytt är aktuell.
Närheten - "Det är nära till det mesta och man kan ju alltid snabbt ta tunnelbanan om det är lite längre." Av egen erfarenhet så tycker jag att man nästan inte gör annat än att gå, gå och gå lite mera när man är i Stockholm, såvida man inte sitter pissnödig på en tunnelbanevagn som "bara" har 15 stationer kvar tills dess att man ska gå av. Apropå att gå av så nyktrar man i regel till på väg till krogen av allt promenerande. Fast det kanske å andra sidan bara är bra då alla vet att minsta snedsteg (i bokstavlig mening) på krogen innebär att man druckit för mycket och snällt får lämna stället (en juggeägd svartkrog, då detta var det ända stället du inte behövde vara över 25 eller blond tjej för att komma in).
En toalett med skit och piss
Ja må han (över)leva
Det drabbar alla en gång om året. Nej jag snackar inte om klamydia. Jag pratar om att fylla år. Förutom att detta uppmärksammas och firas genom att supa sig apkalas på lördagen råkar man då och då ut för födelsedagssången. En företeelse ingen har någon glädje av - varken födelsedagsbarnet eller de som framför den vidriga sången. Skräckscenariot är att man befinner sig i en stor matsal - på jobbet eller i skolan. Någon skadeglad jävel utbrister högt ”Jasså du fyller år!? Då måste vi ju sjunga”. Som födelsedagsbarn grips man av panik. Som vän tänker man ”ja ja det är väl bara att sjunga då”. Som utomstående tänker man ”nej är det någon som fyller år, fan då måste jag ställa mig upp mitt i lunchen och sjunga för någon jag knappt vet vem det är”. Ingen vinner på detta. Födelsedagsbarnet skäms där han/hon sitter i sin stol. Vänner skäms å födelsebarnets vägnar och de utomstående tycker att det är drygt att behöva avbryta lunchen för att sjunga världens kanske sämsta låt.
Men sen finns det är fjärde kategori människor. De som tar till ton. De som är initiativtagarna till att sången sjungs. De älskar födelsedagssången och när de själva fyller år blir de glada som barn när sången sjungs i deras ära. Vanligtvis är det personer som anser sig själva vara ”bra på att sjunga” och de tar alla tillfällen i akt för att visa hur ”bra” just de är. Värst av allt är när de ska sjunga en annan stämma på födelsedagssången. Då knottrar sig min hud av avsmak. De är exhibitionister som hela tiden ska synas och låta högst. De är vanligtvis samma sorts personer som gör allt för att även andra, tredje och fjärde versen av födelsedagssången ska sjungas. Nej fy fan säger jag bara. Anledningen att förtära alkohol och kanske en och annan present på födelsedagen har jag inget emot, men den usla, vidriga sången kan vi väl komma överrens om att slopa. Någon fyller år varje dag och tänk på hur timmar du sammanlagt av ditt liv lagt på att sjunga en meningslös sång som nästan ingen förutom exhibitionisterna tjänar på.
Jag skiter i allt
Var hälsade!
Mina divalater tillåter mig inte att ursäkta den minst sagt bristfälliga uppdateringen på denna blogg. Följaktligen skriver jag ett inlägg utan vare sig en lång inledning eller sammanfattning av vad som hänt sedan sist.
Efter att ha avverkat drygt sex veckor på sommarjobbet har jag fått en del insikter. Efter att ha lyssnat på radio och stundtals resonerat med mig själv har jag kommit på hur mycket jag för tillfället skiter i. Som den äldsta av Uggla-klyschor skiter jag fan i allt:
Jag skiter i att det har blivit kallt igen.Jag skiter i läget i Israel/Palestina, som aldrig tycks mätta debattanterna.
Jag skiter i finanskrisen.
Jag skiter i de höga bensinpriserna, som kanske är ett resultat av ovan nämnda.
Jag skiter i att jag tycks bli fetare.
Jag skiter i att jag inte har en tjej, som till viss del är ett resultat av ovan nämnda.
Jag skiter i det faktum att alla personer tycks sär skriva.
Jag skiter i att ändra min status från (visa som offline) till online på msn, detta fast jag loggar in varje dag.
Jag har länge skitit i att blogga, en tumme jag efter mycket om och men fått ur. Detta blogginlägg påbörjade jag redan för tre veckor sedan och gör att det följaktligen inte helt återspeglar vad jag känner just nu, men jag orkar inte revidera innehållet.
Jag tycks befinna mig i en asocial våg vad gäller internet och telefoni. Jag orkar inte ta kontakt eller höra av mig, besvara mejl eller sms. Jag orkar bara inte. Det har inget att göra med att jag är arg eller less på vederbörande utan det handlar snarare om lättja och social dekadens. Likt en skinntorr konservativ ring P1-beklagare föredrar jag numera det fysiska mötet mellan vänner. Internet gör mig mest frustrerad. Men nu känns det redan lite bättre efter att ha fått spytt ut lite galla i form av skrift. Jag hoppas detta inlägg ska vara mitt startskott, en försats till ett långt blogg-knullande där jag får utlopp för allt som gör mig arg, irriterade och galen. Puss och smek alla läsare.
Pinsamma situationer
I förra veckan frågade en kompis jag ville följa med på en mindre konsert som hölls av en kör i skolan. Först ville jag inte följa med men tänkte sedan att jag kunde behöva lite stimulans efter en tio timmar lång skoldag. När jag sedermera kom in i den aula vilken konserten skulle hållas ångrade jag mig snabbt. Men det var redan för sent. Arrangemanget var som sådan att publiken skulle sitta på scenen och kören framför. (Oj, vad nyskapande).
Med strålkastarljus riktat i ögonen hamnade jag i mitten av scenen, längst fram. Utblottad till den minsta skavank i ansiktet kände jag mig omedelbart obekväm. När kören långt om länge drog igång trängde en osande värme av skolsvett fram ur min grå-svarta jacka. Låt efter låt i folkmusikens tecken avlöste varandra. Varje skruvning och dämpad gäspning jag gjorde tycktes synas.
En oskuldsfull tjej kompades av en akustisk gitarr när hon framförde en nedstämd version av Robins ”be mine”. Ett till synes evigt intro avlöstes av skör skönsång i den övrigt tysta lokalen. Strålkastarljuset torkade ut mina linser vilket tvingade mig att blinka oavbrutet. Som om inte det var nog så samlades vätska i mitt högeröga. Vem som helst skulle tro att jag grät. ”Om det rinner en tår nu så dör jag”, tänkte jag samtidigt som låten äntligen nådde sitt slut.
Med rädsla för att mitt hårda yttre skulle ta skada lämnade jag aulan direkt när konserten var slut. Samtidigt tror jag att en pärs som denna får en att uppskatta den tråkiga vardagen mer. En vardag fri från svettiga timmar av obekvämhet i strålkastarljuset.
Slutet på dåliga presenter?
Symboliken över gåvorna finns kvar, men inte den ständiga ångesten över att köpa "bra" presenter. Något som kan vara ett aber för den som ger bort en present likväl som för mottagaren - som tvingas hålla god min även fast presenten är kass.
Höjdpunkten nåddes när jag fick en gummiknytnäve (Å fan det fanns som ord i Words stavningsprogram), en så kallad "fister" i avskedspresent i somras.
Vår käre vän Hampus fyllde jämt för några veckor sedan. Vi la ihop till ett par presenter (justfan det har jag inte betalt än, sorry Maxe). Presenter med substans, användbara och tråkiga. Vi insåg någon dag efteråt att vi glömde att köpa något värdelöst. Vi hade misslyckats. Men var detta slutet på dåliga presenter? Har vi blivit mogna nog att betänka användningsområdena över det vi köper till varandra?
Telefonförsäljare
Ett vedertaget hatobjekt är telefonförsäljare. De ringer i regel när man sitter som mest bekvämt, nersjunken i soffan eller på toaletten efter en tacokväll. Vanligtvis tackar man nej till förslagen som framförs på de mest inläst fejktrevliga sätt. Men för cirka ett år sedan ringde en försäljare från Bonnier som lockade med två tidningar från "illustrerad vetenskap" och "PC för alla" samt en väderstation. Allt för bara 59 kronor och jag kunde omedelbart avbryta prenumerationen så fort väderstationen kommit.
Sofftrött och prylkåt tackade jag naivt ja till förslaget. Följaktligen kom två tidningar de två nästkommande månaderna. Någon väderstation såg jag inte skymten av. En månad efter utlovat datum kom emellertid ett paket. Väderstationen var av ytterst primitiv karaktär och de enda som egentligen fungerade var temperatur inne och ute samt klockan. Symbolen som skulle visa vädret tycktes till en början fungera då den visade ett moln med regndroppar. Men när symbolen förblev efter en molnfri dag med solsken insåg jag att väderfunktionen var skit. När jag väl avslutat prenumerationen och betalat tidningarna slutade kalaset på 120 kronor. En struntsumma, men icke desto mindre hade jag blivit lurad.
Månaderna gick och jag tänkte inte mer på att jag blivit blåst. Men rätt som det var damp det ner en färgrann skrift med namnet "Iform". Med tidningen följde ett paket med texten: "Grattis nya prenumerant". I paket fanns ett rosa pulsur med en invecklad beskrivning.
"Det måste ha blivit något missförstånd", tänkte jag för mig själv och struntade i att öppna tidningen. Men när det dagarna efter kom ett till paket med texten: "grattis nya prenumerant, här kommer första DVD:n i serien krigets strategier" så var måttet rågat. Vad fan har Bonnier emot mig egentligen!
Rasande slog jag in numret till Bonniers kundtjänst och väntade tålmodigt i luren. Men efter en telefonkö på 15 minuter hade min ilska avtagit när jag väl fick prata med en telefonist:
Telefonisten: Hej vad har du för fråga?
Jag: Ja hej jag har tydligen blivit pre..
Telefonist: Har du fått hem tidningar du inte prenumererar på?
Jag: Ja, det måste ha bli..
Telefonist: Blivit ett missförstånd? Det är bara att märka ett brev med retur och fraktfritt skicka tillbaka det. Hej då (klick)
Utomhus gassade solen. Väderstationen visade regn. Uppgiven satt jag med luren i min hand. Samtalstid 00:15:10.
För bara en vecka sedan ringde Bonnier igen och lockade med ett lukrativt erbjudande. Jag avslutade illa kvickt samtalet. 
Hmm, regn idag igen det var som fan!
Film är bäst på bio?
Den ökade filmnedladdningen och införskaffandet av hemmabiosystem till trots tycks biobesöken i vårt avlånga land bara öka. När någon frågar mig om jag har lust att följa med på bio avböjer jag i regel förfrågan. Mest naturligt kommer en följdfråga, "varför inte?" Jag svarar vanligtvis att jag inte gillar att gå på bio. Ett svar som kan uppfattas kontroversiellt och skapar följaktligen bara mer frågor. Jag tvingas därför varje gång förklara alla orsaker till mitt förakt för biografer. Tanken slog mig därför att i skrift förklara här på bloggen varför.
Den första faktorn är en fråga om ekonomi. Hundra spänn för att se en film känns för mig som ett en fantasisumma. Sen tillkommer övriga kostnader för allehanda konfektyrer och läskeblask som gör att man hamnar på en total summa av 150 spänn innan filmen ens börjat rulla. Är man smart inhandlar man provianten på en mataffär för att undvika överpriserna på biografens begränsade snacksvagn.
När väl alla ekonomiska aspekter är avklarade och man kommer in själva biosalongen gäller det att hitta en bra plats. En bra plats definierar jag som någonstans i mittsektionen. Försök undvika att sitta på en länga med platser där det sitter många personer, mer om detta kommer jag till snart. Då jag har en ganska lång överkropp i förhållande till mina korta ben behöver jag inte oroa mig för att det sätter sig någon framför täcker undertexten.
Gardinerna som täcker bioduken åker isär, lamporna släcks och det enda som syns är den lilla strimma ljus som de gröna nödutgångsskyltarna utstrålar. Ett virrvarr av hundratals godispåsars prassel och läskkapsyler som öppnas, ljuder över salongen likt myrornas krig på en TV-apparat av äldre modell. Det tisslas och det tasslas, ett gäng 14-åriga tjejer tuggar ihärdig på varsitt tuggummi, om vartannat fnissar de okontrollerat i takt med att förtexterna på filmen börjat. En mamma med sina fyra barn i tåg efter går ursäktandes förbi fem minuter in i filmen för att pojke nummer ett akut blivit kissnödig. Man tvingas resa sig för att bara minuter senare göra det igen när det kommit tillbaka.
I nio fall av tio hamnar man framför gäng pubertala 15-åriga killar som hela tiden måste kommentera filmen ljudligt. En mobil ringer, popcorn kastas, fler barn måste gå på toaletten, fjortisar fnissar. Efter ett tag kommer man på sig själv att man koncentrerat sig mer på att störa sig på omgivningen snarare än att hänga med filmen.
Filmen börjar nå sin upplösning, då känner man plötsligt själv att blåsan börjar . Fan också, jag kan nog hålla mig i tio minuter till. Nej det går inte. Då måste jag själv vara den som ursäktar mig fram med smidiga elefantkliv, bara för att jag var tvungen att hälla i mig hela läsken i ett svep tio minuter innan filmen ens börjat. Som grädde på moset missar jag dessutom upplösningen i filmen.
Om jag mot förmodan skulle gå på bio måste själva filmen följa vissa kriterier som jag måste beakta. Det ska vara en film som en person vars smak i filmer jag kan lita på har sett. Det ska inte vara en svensk film. Inte en animerad. Filmen ska INTE vara en komedi. Finns inget värre än att sitta på en biograf och det kommer ett uppenbart "bio-skämt". Flertalet skrattar. Jag sitter tyst. Det kommer ett subtilt skämt eller en detalj jag finner lustig. En skrattkaskad kvävs snabbt av min hand då jag inser att jag är den enda som skrattar.
Paradox per definition
Om jag skulle förklara för någon vad en paradox är så skulle jag hänvisa till detta som exempel. Det lär väl inte finnas något så motsägelsefullt som en pizza med namnet "Normal special". Hur tänkte man här? Visst att man kanske har svårt med språket, men ett klavertramp som detta är svårslaget alla kategorier. Hur som helst fick jag och några vänner flera riktigt goda skratt efter att ha läst igenom bladet.
När du får oväntat besök
• Spontana applåder i tid och otid, som ibland känns antingen helt fel eller bara obefogade.
• Kaffe var 30: e minut som resulterar i en del räserbajs-attacker på skolans toalettfaciliteter.
• Schemalagda församlingar(!) i skolans aula med minst sagt sektliknande förhållanden, som således innefattar allsånger på tre rader som upprepas om och om igen, vilket resulterar i vad som kan beskrivas som ett tafatt försök till masspsykos.
Men inget av dessa händelser kan mäta sig med vad som skedde igår natt. Klockan var tre. Även fast det var söndag hade jag nyss lagt mig. Någon rycker i mitt handtag. Nyfiket går jag mot dörren och vrider ivrigt runt låset som med ett knäpp får låskolven att lämna urfasningen i dörrkarmen. När jag sedan öppnar dörren möts jag (om ens bara för en sekund) av en påtagligt drogpåverkat naken man i 25-årsåldern med rakat huvud och tatueringar som täcker stora delar av kroppen. Helt oberörd av den potentiella pinsamheten ber bara mannen sluddrigt om ursäkt och lägger till att han måste ha gått fel. Själv hann jag inte säga ett ord. När jag efter ett par minuter hunnit greppa vad som skett finner jag mig själv i fosterställning på sängen och skrattar på inandningen i kanske fem minuter innan jag somnar.
Behöver jag säga att jag inte sett den pundade mannen igen sen dess?
Jag och Henrik
Under ett samtal på lunchen i veckan påpekade en klasskamrat till mig att jag var väldigt lik Henrik Dorsin. Min spontana reaktion på detta var att det inte direkt var en komplimang. När dessutom majoriteten av mina kamrater runt bordet backade upp påståendet och började peka på vad som var likt kände jag mig uppgiven och kunde inte annat än att acceptera. Jag måste helt enkelt vara lik Henrik Dorsin, "raka av dig håret så är det på pricken", sa Stefan. "Han är i alla fall rolig", sa en annan diplomatiskt.
Det lustiga var att även jag iakttagit personen som påpekade min och Henriks likhet sedan dag ett, för han nämligen är väldigt lik Calle Schulman. Detta hade jag hållit inne på ett tag med tanke på att Calle Schulman precis som Henrik Dorsin inte direkt utstrålar skönhet. Men i det ögonblick jag blev jämförd med en snedtandat flinskallig 40-åring i 31-års åldern passade jag ohämmat på att gå till motattack och levererade följaktligen min egen iakttagelse. Fick kanske inte den reaktion jag hoppats på men kände mig ändå rätt nöjd över min kontring. 
Är jag verkligen lik denne man? Vill höra era synpunkter.
Inte längre bortskämd
Som de flesta vet har jag lämnat min forna boning för att istället omskolas till journalist. För att göra detta möjligt fodrades en flytt 42 mil söderut till Ljungskile. I skrivandets stund befinner jag mig precis där och jag bor numera i ett litet studentrum med gemensamt tv-rum, kök samt dusch. Så här två cirka veckor efter flytten har jag lärt mig en del nödvändigheter jag tänkte dela med mig av till mina läsare.
Jag har lärt mig;
- Att kylskåpet inte fyller sig självmant och att det ej heller av sig självt tömmer sig. Följaktligen har jag lärt mig att kylda matvaror har "bäst före-datum". Ett datum jag optimistiskt nog kommit att flytta fram då snålheten hos mig som nybliven student framtvingat en högre toleransnivå vad gäller utgången mat.
- Att raklödder funkar bra som hårmousse.
- Att hushållsost INTE funkar till allt.
- Att leverpastej gör det.
- Att leva i ett kollektiv och så gott som varje kväll somna i en 30 cm smalare säng av trä. Detta till surret av lågmälda basgångar från jazzmusik plus ett än värre surrande från ett uråldrigt vattenburet element precis intill örat. Lägg dessutom till ljudet av fotsteg från korridoren ovan som aldrig tycks dö ut. Sammantaget kan oljudet bäst beskrivas som en blandning mellan en finlandsbåt (då rummet känns som en hytt) och en festival, där jag är den malplacerade 35-åringen. (Nej nu överdrev jag en aning)
- Elementära saker som att diska för hand, skriva för hand (igen) samt att tvätta kläder i maskin. Ni kanske tänker att jag tidigare måste varit en bortskämd jävel som fått allt serverat på silverfat av mina föräldrar. Men det kanske också är sant med tanke på att det tog mig 15 minuter att få igång (den ena) tvättmaskinen.
Det viktigaste jag ändå lärt mig eller snarare adapterat mig till är en vardag av reducerat Internetanvändande. De två första veckorna har gått förvånansvärt bra till och med. En klasskamrat som även han bor på internatet lyckades snabbt hitta på ett ospärrat trådlöst nätverk som möjliggjorde gratis surfning. Detta gjorde mig direkt avundsjuk. Men när jag insåg hur mycket vänner jag istället skaffade mig genom att inte bara sitta på rummet och youtuba rederietklipp försvann snabbt tankarna av avund. Det enda man kan sakna är spontana blogg-inlägg samt vuxensurfandet (börjar bli rejält trött på ridskolan 3 vid det här laget).
Till sist vill jag säga att jag ska försöka skriva inlägg oftare trots att jag måste gå till en datasal 150 meter bort. Tack för mig!
Om skaldjur och pålägg
Jag sitter framför datorn och luktar frekvent på mina fingrar. Inte för det att jag fört ner handen innanför kalsongerna för att kontrollera stadiet odören uppkommit till, om det kanske är dags för en dusch. Jag har tvärtom tvättat händerna tre gånger, för jag har nämligen ätit kräftor. Vilken mild barntvål eller kemikaliefyllt medel jag än använder tycks stanken bestå och nästan bara bli värre. Kliar jag mig i ögonen svider det till, men jag kan ändå inte sluta göra det. Det är som om jag måste få ett straff för att jag avnjutit en mycket god måltid.
Du skola mottaga gudarnas bestraffning, ty du har förtärt en måltid ej värdig en man på denna jord.
Samma sak gäller makrill. Då syftar jag på den makrill i burk med tomatsås. Den innehåller alltså fisk som generellt är rätt motbjudande tillsammans med vattnig tomatsås befriad från smak, men bildar en underbar symbios, en gastronoms dröm, en sprutorgasm för munnen. Ska helst avnjutas på nybakad limpa eller hårt Leksands-knäcke. Men efter en burk (som är alldeles för lite) luktar man som ett otvättat ollon efter tre veckor på Coz i munnen och på händerna.
Nej nu ska jag gå och tvätta händerna för fjärde gången och ta en smörgås med leverpastej. God afton!
Dammsugare
81:00 :- i pant med slattar av öl, saliv och cigarettfimpar, jord på bord och golv, kvarglömda koftor och snusprillor, var vad som jag hade framför mig. Jag fick hjälp med det värsta i burk-väg och slapp därav själv plocka ihop klibbiga burkar i lämnade systempåsar som likt en fjortis med ågren gråter ut droppar av öl på ens oknutna skor.
Väntade med den resterande städningen tills pulsen från bakfyllan gått ner ett par dagar senare. Detta för att jag visste vad som väntade, nämligen dammsugning. Dammsugningen är det värsta momentet i själva städningen. Inte för det att man tvingas plocka rent på golvet, utan för själva dammsugaren. En uppfinning som inte har utvecklats mycket på 100 år. Den är fortfarande stor som en mindre tioåring i fosterställning och låter även som en. Visst den är inte lika kantig längre utan rund, men detta medför att så fort man svänger eller drar till lite för häftigt så välter den. Dessutom åker kontakten ur väggen oavsett hur mycket sladd man dragit ur. Finns följaktligen inget bra sätt att dra dammsugaren på, för drar man i själva slangen lossnar den avtagbara delen om inte sladden återigen åker ur vägguttaget.
Själva munstycket är också ett helvete i sig. De flesta byter ju ut det medföljande för att istället köpa ett ”dual action” eller någon billigare plagierad variant på Clas Ohlson. ”Det bästa dammsugarmunstycket jag någonsin har provat” sa en gång Christer Mattsson VD för Dual Action AB på TV-shop. Jag skulle vilja omformulera påståendet: - Det jävligaste skit-dammsugarmunstycket jag någonsin har provat. ”Snurrar 360 grader”! Det enda det gör är att vända sig upp och ner eller vrida sig på något annat sätt. ”Passar alla typer av dammsugare” – Med tusen varv el-tejp, ja! Inte konstigt att dammråttorna är stora som katter innan jag dammsuger mitt rum. Ni som likt mig avskyr dammsugare gör er röst hörda i ”kommentarer”.
En allt för vanlig syn.
Lite snabbt om youtube
Har ni något favoritklipp?
Med eltejp och vinkelslip
När vi (mor, bror och jag) hade konstaterat att alla järnstänger faktiskt fanns(!) kunde vi börja sätta ihop byggsatsen (ett ruckligt budgettält för en spottstyving på ÖoB): Böjda färgflagnande stänger sattes ihop och bildade snart vad som kunde liknas vid ett partytält. Men ni vet hur det är, när man ska sammanföra komponenterna till en enda helhet (även fast man är flera personer). Man lyfter i en sida vilket gör att ett rör lossnar. Sätter tillbaka röret, försöker igen. Ett nytt rör lossnar. Du blir förbannad tar eltejp, men inser att du skulle behöva minst tio rullar för att få ett tillfredställande resultat. Dessutom ska du emellertid kunna montera ner skiten igen.
Ramen satt slutligen ihop sånär på ett sketet rör. Mor och bror Thomas stod med utsträckta armar för att hålla upp ramen medan jag skulle sätta dit det återstående röret. Givetvis var röret krökt i mynningen så till den milda grad att det inte gick i urfasningen. Rasande gick jag in till förrådet för att kapa till det med vinkelslipen, varpå jag av någon outgrundlig anledning kapar i fel ände. FITTA!!! Kapar om skiten så det passar. Äntligen! Sedan drar vi över duken för att upptäcka att vi vänt den åt fel håll. KUUUK!!! Vänder på duken för att inse att gräsmattan är så pass ojämn att benen spretar åt alla håll. Struntar slutligen i det, tejpar fast hela skiten i ena studsmattans ben och trycker ner de spretande benen i den mjuka gräsmattan.
Nu får det bära eller brista, sitter tältet veckan ut är jag nöjd.
Eltejp, bästa medicinen mot vredesutbrott!
Kollektivtrafik och ståfräs
Sen att bussar i allmänhet aldrig tycks komma i tid. För tidigt, på tok för sent, eller kanske till och med åker förbi hållplatsen. Skräckscenariot är när man missar direktbussen och tvingas ta den buss som åker t.ex. ”Borlänge via Tällberg”. Alltså den buss som åker in i varenda liten skitby för att släppa av miljömedvetna hippies som frivilligt åkt två timmar för att köpa sojakorvar, vattenkastanjer och bulgur. Bussen är vanligtvis av budgetkaraktär med en massa löst sittande plastdetaljer som på de dåligt underhållna byvägarna avger ett öronbedövande skrammel. Om vintrarna kunde den även köra fast i isiga backar och bli stående i timmar. När man slutligen kommer hem fem timmar senare, med ännu en Siljan runt-tur i bagaget är man så utmattad att man inte orkar med någonting.
Ett annat aber vad gäller bussar är det som händer i synnerhet på morgonbussen. Sömndrucken stiger man på bussen och sätter sig längst bak. Lutar huvudet mot den fuktigt kalla rutan för att få ytterliggare lite sömn. Att påstå att man sover vore en lögn, men man är inte heller vaken. Efter tre år vet man när man börjar närma sig slutdestinationen (Rättvik) och vaknar följaktligen till en stund innan det är dags att gå av. Vet inte om det är psykologiskt eller om det är vibrationerna i bussen när den står still som gör att det händer. Men just som man ska gå av får man det hårdaste av stånd – ett riktigt buss-stånd. Förmodligen är det ett försenat morgonstånd för det sker majoriteten av mornarna och man tvingas komma på sätt att dölja för omgivningen. Ett tips är att föra ståndet diagonalt upp mot höger ficka på jeansen. Det är svårt att upptäcka och man kan med lätthet dölja allt genom att dra ner tröjan så den täcker utbuktningen.
Skulle kunna skriva tjugo sidor om mitt avsky gentemot bussar men jag väljer dagen till ära att hålla mig kortfattat.
Ryser man inte lite, av obehag?
Telefonsamtal
Det känns pinsamt att detta ibland kan upplevas som ett problem. Själva känslan kan beskrivas som en mildare variant av hur det känns i magen inför ett föredrag i skolan. Utgången är även densamme, signalerna som tutar är själva väntan inför att det ska bli ens tur att redovisa. När man väl sagt ”hej” presenterat sig och fått respons känns allt kolugnt och samtalet kan utan problem fortgå. När man väl lagt på luren undrar man varför man känt som man gjorde och lovar sig själv att komma ihåg det till nästa gång man ska ringa ett ”jobbigt” samtal. Dessvärre tror jag det är lika svårt som att simulera känslor, vilket man nästan fodras göra. Istället måste beslutsamheten inför samtalet bli bättre, eller snarare snabbare. Som när någon retlig jävel satt en bit silvertejp på ens ben. Febrilt försöker man först att sakta lossa tejpen, som i sin tur drar med sig håren, några i taget. En ihärdig långsam smärta. Slutligen drar man alltid av hela tejpbiten ett ryck. En direkt men snabbt övergående smärta. Kanske inte var världens bästa liknelse men hoppas ni hajade.
För att fortsätta på temat telefonsamtal tänkte jag ta upp en sista grej. På jobbet idag blev det strul med en skrivare. Följaktligen ringde jag till de ansvariga vars linje tydligen var hårt trafikerad. En inprogrammerad kvinnoröst bad mig uppfodrande att vänta. Vänta gjorde jag, både två, tre och fyra minuter. Jag tyckte att hela situationen började bli absurd när fem minuter gått. Kunde verkligen det vara så många som ringde? Nästan skrek till mig själv ”att det tammefan var kortare kö till försäkringskassans journummer” – just som en lågmäld röst svarade i andra änden, lagom till dess att jag avslutade meningen. Vet inte hur många gånger detta hänt mig, men det är lång ifrån första gången eller den sista heller för den delen. Men det är bara SÅ typiskt att de alltid svarar i samma stund man beklagande utrycker sitt missnöje.
Känner ni igen er i något av detta, eller är jag ute och cyklar?
En sommarplåga
Med viss beslutsångest bestämde jag mig slutligen för att följa med mina motorintresserade bröder på motorevenemanget ”Action Meet” på Mantorp i Östergötland. Det var en ytterst homogen testosteronstinn stämning bland evenemangets besökare. Följaktligen var bristen på damer i allra högsta grad påtaglig men ändå tillfredställande på något sätt. Som en person med vagt motorintresse fanns det en rädsla för att känna sig malplacerad. En rädsla som snabbt försvann då intrycken från frekvent däckbränning, självgoda pratkvarnar och stockholmska volvoraggare överröste en. Med ytterliggare några öl i bagaget kändes allt riktigt gött. Men, det var en faktor som nästan förstörde hela stämningen under helgen En sjuhelvetes massa getingjävlar!
Getingar som i vanliga fall kan avfärdas som en smått irriterande sommarplåga, förvandlades till vad som bäst skulle kunna liknas vid en av guds farsoter hämtad direkt från gamla testamentet. Det är snarare en underdrift att påstå att de var som besatta när de upprepande gånger gick till attack mot huvudsakligen ens anlete. Inte en sekund fick man vara ifred då de bara tycktes öka i antal i takt med att man då och då hade ihjäl en och annan. Man tvingades ständigt hålla en tumme för ölburkens mynning, detta för att inte gå samma öde till mötes som min äldre bror Eric gjort. Han hade nämligen för en kort stund ställt ifrån sig sin burk och när han åter tagit burken för att ta en klunk hade en ”bevingad sate” tagit sig in i den för att sedan sticka gadden på insidan av min brors läpp. Detta var Erics första av hela fyra stick under evenemangets dryga två dagar.
Själv klarade jag mig med nöd och näppe från att bli stucken, men det var på fitthåret många gånger under de till synes fjolliga viftningarna och idiotiskt skuttande rörelserna man gör när en geting angriper. Att se andra göra dessa rörelser är å andra sidan mycket underhållande och man fick sig ett och annat gått skratt. Getingarna medförde även myggfria nätter, men med tanke på de rådande omständigheterna längtade man till de blodsugande parasiterna.
Antiklimax per definition
