Allt som jag avskyr

Det händer väl oss alla då och då. Helt oväntat när du minst anar det på de mest opassande platser, såsom på bussen, ute i skogen eller när du första gången ska besöka en potentiell flickvän. Då blir du rejält skitnödig. Som en ihärdig attack slår skitnödigheten dig.

För mig sker detta tämligen frekvent och ett tydligt mönster har jag börjat kunna utröna. I regel är det en söndag och just då jag ska gå förhållandevis lång sträcka (vanligtvis från en vän till mitt hem). Bajsattacken uppstår när sträckan tillbaka till vännen är för lång för att man ska orka gå tillbaka för att låna toan. Istället börjar man gå snabbare vilket man efter ett tag inser bara påskyndar processen. Svettpärlor bildas på läppen samt i panna, man fokuserar enbart på att hålla sig ifrån att en mindre katastrof ska uppstå. I huvudet upprepar man mantran då man inte tänker på annat än en stor sal till toalett med guldpläterade kranar, ett golv av marmor och i mitten en vattenklosett som bäst kan beskrivas som kungatron. Oftast kommer skitnödigheten i vågor vilket ett tag får en att tro att det lugnat sig. Men icke, en än värre attack slår i nästa stund till. Ju närmre slutdestinationen man kommer ju värre blir desperationen och man börjar frenetiskt leta efter alternativa möjligheter till vart man kan göra sina behov. Vid detta lag är jag ett smärre proffs vad det gäller att hålla sig och jag har aldrig tvingats göra som djuren (peppar, peppar).

Men otaliga situationer uppstår där nödighet ofta skapar panik och en mängd dilemman. Ett bra exempel på detta är när jag satt på en fullpackad buss på väg till studentkryssningen. Där satt en hel hop fixade tjejer och fnittrade. Toaletten som befann sig längst bak var klaustrofobiskt liten och om man skulle pinka tvingades man stå i fosterställning för att inte slå huvudet i taket. Nu var det så att jag på morgonen hade inhandlat en smörgås på hemköp som jag efter halva insett var möglig. Således var en bajsattack oundviklig och när den slog in fick jag ynklig uppsöka garderoben till toalett. Doften som avföringen förde med sig var utom denna jord och jag insåg att den emellertid skulle sprida sig i hela bussen, lagom till dess att jag kom ut. Detta försatte mig i ett dilemma huruvida jag skulle agera när jag lämnade toan. Huvudsakligen hade jag tre möjligheter:

1. Tyst gå ut och inte låtsas om någonting (trots det att jag suttit där inne i tio minuter).
2. Ljuga om att någon varit där innan (även fast bussen knappt lämnat rättvik). 
3. Vara helt ärlig och berätta hela sanningen.

Ganska oväntat valde jag det sistnämnda alternativet och berättade högt för alla i bussen att det var jag som skitigt och att jag förmodligen måste gå snart igen då jag ätit en rutten macka. Det visade sig att detta var ett klokt val då jag möttes av skratt och efter det var isen bruten i bussen och grupperingarna började luckras upp. Tänk att illaluktande bajs kan vara en isbrytare, inte dumt.