Allt som jag avskyr

En vanligt förekommande företeelse inom kanske främst min familj är fenomenet ”ätbilder”. För att definiera själva begreppet så är det kort och gott en bild när man har en massa mat i munnen. Kanske när man precis sträcker sig mot gaffeln för att ta en tugga eller precis har ätjärnet i munnen, men det kvittar då resultatet ändå alltid är beklämmande avskyvärt.

Majoriteten av min familjs fotoalbum såväl som hemfilmer består av material på familjen runt ett matbord, glupskt ätande vad nu som för dagen bjuds. Mest troligt beror detta på att just måltiderna var det enda tillfället då hela familjen var samlad och någorlunda sams. Då kunde man sitta där med en stor brunsåsbetäckt järpe bara sekunden från att försvinna in i det svarta matgap som utgjorde min mun, och DÅ! Utan förvarning åker den gamla kompaktkameran fram och knäpper en högexponerad bild just i det ögonblicket. Man ser då vanligtvis ut som ett påtagligt efterblivet mobboffer som brukar kissa lite i duschen. (Vad vet jag?)

Därför kan jag än idag känna mig lite illa till mods när en kamera åker fram när man sitter och är som (Hampus brukar kalla det) ”inne” i maten. Med ”inne” menar han att alltid när jag är riktigt hungrig försvinner jag in i mig själv och koncentrerar mig enbart på själva ätningen. Ingenting annat känns viktigare än att stilla hungern så fort jag bara förmår. Att Hampus har helt rätt beträffande detta fick jag nyligen insikt om under Peace and Love-festivalen när jag var som allra hungrigast. Simon var då framme med sin kamera och jag förklarade just detta för dem då han tagit en bild av mig, mitt i en tugga tjock American Take Away-pizza.

Nedan följer just den bilden jag nämnde.