Allt som jag avskyr

Det som nu följer är en anekdot som utspelade sig någon gång under 90-talets andra hälft. Jag gick i andra klass, det var juletider. Samtliga i klassen skulle inhandla varsin julklapp för runt en tjuga. Detta för att sedan via ett lotterisystem dagligen fram till jullovet utse en person i klassen som fick välja ett paket. Då insamlingen av paketen sköttes med diskretion till ens lärarinna visste man inte vem som köpt vilket paket. Följaktligen valde man det paket som var störst eller vägde mest. Vissa fick vad man ansåg som bra paket, vanligtvis de som innehöll godis eller annat förtärbart. Men alltför många fick dåliga (inkluderat mig själv), det kunde vara stereotypa ljusstakar, klichéartade keramikänglar eller bara tomtar. Men den som tar priset måste vara det paket Lina (uppdiktat namn då vederbörande vill vara anonym) fick:

Fröken Lisbeth drog upp en lapp ur burken och den visade Linas namn. En förväntansfull liten flicka gick fram till katedern för att äntligen få välja ett av paketen i högen. Efter mycket om och men väljer hon slutligen ett omsorgsfullt inslaget paket med vackra snören som vittnar om att en expedit stått för inslagningen. Långsamt och försiktigt börjar Lina öppna paketet som om det vore det vore det sista hon någonsin skulle få. Klassen var kanske lika förväntansfull som Lina själv då det sista pappret avlägsnades och blottade en liten kartong. När sedan även kartongen öppnades låg däri en påse av något slag som jag vill minnas hade inslag av silverfärjat glitter. När sedan påsen öppnades hade majoriteten börjat bli otåliga, men vad som fanns i påsen skulle kompensera denna väntan med hästlängder, ty det som låg i påsen fick stackars Lina att täcka ansiktet med händerna och börja gråta av avsky. Klassen samlades närmare Linas bänk och bildade en ring runt julklappen. För där på bänken låg en realistiskt skulpterad GELÈKUK(!) i verklig vuxen-skala med kraftiga ådror och ett rejält ollon.

Det som hände sedan var att fröken Lisbeth trängde sig in i ringen, tog tag i den sladdriga åder-pålen med ett fast grepp, sträckte upp den i luften av vrede och skrek förargat att den kille som köpt den omedelbart ska bekänna. Helt oväntat ställer sig då en skamsen Erika (uppdiktat) upp och bekänner att det var hennes julklapp. Klassens redan då duktiga flicka har alltså köpt en gelédildo. Sedermera kommer det fram att det måste ha blivit ett missförstånd på skämtaffären (”Happy time”, ni kanske minns den) under inslagningen och att ovetandes Erika fått med sig fel paket innehållande penisattrappen. Ni måste ha i åtanke att vi gick i tvåan, men jag kan inte minnas att vi skrattade något avsevärt. Vår ringa ålder samt den respekt man ännu hade kvar för lärare i allmänhet gjorde att händelsen inte blev någon stor grej då, men efter några år kom jag till insikt om hur jävla kul hela händelsen var och man ångrar att man inte var lite äldre då det hände.