Allt som jag avskyr

Då helgens festliga strapatser frambringade en del stökigheter var städning i allra högsta grad befogat. Burkar för
81:00 :- i pant med slattar av öl, saliv och cigarettfimpar, jord på bord och golv, kvarglömda koftor och snusprillor, var vad som jag hade framför mig. Jag fick hjälp med det värsta i burk-väg och slapp därav själv plocka ihop klibbiga burkar i lämnade systempåsar som likt en fjortis med ågren gråter ut droppar av öl på ens oknutna skor.

Väntade med den resterande städningen tills pulsen från bakfyllan gått ner ett par dagar senare. Detta för att jag visste vad som väntade, nämligen dammsugning. Dammsugningen är det värsta momentet i själva städningen. Inte för det att man tvingas plocka rent på golvet, utan för själva dammsugaren. En uppfinning som inte har utvecklats mycket på 100 år. Den är fortfarande stor som en mindre tioåring i fosterställning och låter även som en. Visst den är inte lika kantig längre utan rund, men detta medför att så fort man svänger eller drar till lite för häftigt så välter den. Dessutom åker kontakten ur väggen oavsett hur mycket sladd man dragit ur. Finns följaktligen inget bra sätt att dra dammsugaren på, för drar man i själva slangen lossnar den avtagbara delen om inte sladden återigen åker ur vägguttaget.

Själva munstycket är också ett helvete i sig. De flesta byter ju ut det medföljande för att istället köpa ett ”dual action” eller någon billigare plagierad variant på Clas Ohlson. ”Det bästa dammsugarmunstycket jag någonsin har provat” sa en gång Christer Mattsson VD för Dual Action AB på TV-shop. Jag skulle vilja omformulera påståendet: - Det jävligaste skit-dammsugarmunstycket jag någonsin har provat. ”Snurrar 360 grader”! Det enda det gör är att vända sig upp och ner eller vrida sig på något annat sätt. ”Passar alla typer av dammsugare” – Med tusen varv el-tejp, ja! Inte konstigt att dammråttorna är stora som katter innan jag dammsuger mitt rum. Ni som likt mig avskyr dammsugare gör er röst hörda i ”kommentarer”.



En allt för vanlig syn.

Varför känns det jämt som om allt på Internet är mycket mer lockande precis innan man ska lägga sig? Och nej jag pratar inte bara om porr. Man ska bara gå in och kolla några sidor lite snabbt: aftonbladet, Schulmans blogg, facebook, och slutligen youtube på vilken man fastnar. Trots att man haft hela dagen på sig att kolla på youtube är det först då man kommer på vilka sorts klipp man ska se. Det kan vara äldre musikvideos, reklamfilmer eller vanligast – klipp från gamla svenska serier. Som när Hans Wästberg rånar posten i ”Tre kronor” eller när Viggo är påtänd i ”Rederiet”. Kanske bäst är ändå när Jokern blir förbannad på Tony.



Har ni något favoritklipp?

De är vita, svåra att få upp och osar plast. Och nej jag syftar inte på en albino med impotens iklädd regnponcho, utan jag syftar på partytält. Detta med anledning av att jag nyligen har kämpat med att sätta upp just ett sådant. Redan i början av uppförandet rådde en osäkerhet huruvida tältet var komplett eller inte. Avsaknaden av ritning var anledningen till den rådande osäkerheten.

När vi (mor, bror och jag) hade konstaterat att alla järnstänger faktiskt fanns(!) kunde vi börja sätta ihop byggsatsen (ett ruckligt budgettält för en spottstyving på ÖoB): Böjda färgflagnande stänger sattes ihop och bildade snart vad som kunde liknas vid ett partytält. Men ni vet hur det är, när man ska sammanföra komponenterna till en enda helhet (även fast man är flera personer). Man lyfter i en sida vilket gör att ett rör lossnar. Sätter tillbaka röret, försöker igen. Ett nytt rör lossnar. Du blir förbannad tar eltejp, men inser att du skulle behöva minst tio rullar för att få ett tillfredställande resultat. Dessutom ska du emellertid kunna montera ner skiten igen.

Ramen satt slutligen ihop sånär på ett sketet rör. Mor och bror Thomas stod med utsträckta armar för att hålla upp ramen medan jag skulle sätta dit det återstående röret. Givetvis var röret krökt i mynningen så till den milda grad att det inte gick i urfasningen. Rasande gick jag in till förrådet för att kapa till det med vinkelslipen, varpå jag av någon outgrundlig anledning kapar i fel ände. FITTA!!! Kapar om skiten så det passar. Äntligen! Sedan drar vi över duken för att upptäcka att vi vänt den åt fel håll. KUUUK!!! Vänder på duken för att inse att gräsmattan är så pass ojämn att benen spretar åt alla håll. Struntar slutligen i det, tejpar fast hela skiten i ena studsmattans ben och trycker ner de spretande benen i den mjuka gräsmattan.

Nu får det bära eller brista, sitter tältet veckan ut är jag nöjd.



Eltejp, bästa medicinen mot vredesutbrott!

Det var samma buss jag åkte med under min gymnasietid. Under de två första åren kom bussen alltid fem-sex minuter sent, vilket man snabbt lärde sig. Detta innebar att man kunde snooza ytterliggare en gång innan man tvingades gå upp. Men under sista gymnasieåret började bussen plötsligt att komma i tid, vilket störde min morgonrutin jag under två år byggt upp. Bara för att en buss bestämt sig för att hålla tidtabellen efter gud vet hur många år.

Sen att bussar i allmänhet aldrig tycks komma i tid. För tidigt, på tok för sent, eller kanske till och med åker förbi hållplatsen. Skräckscenariot är när man missar direktbussen och tvingas ta den buss som åker t.ex. ”Borlänge via Tällberg”. Alltså den buss som åker in i varenda liten skitby för att släppa av miljömedvetna hippies som frivilligt åkt två timmar för att köpa sojakorvar, vattenkastanjer och bulgur. Bussen är vanligtvis av budgetkaraktär med en massa löst sittande plastdetaljer som på de dåligt underhållna byvägarna avger ett öronbedövande skrammel. Om vintrarna kunde den även köra fast i isiga backar och bli stående i timmar. När man slutligen kommer hem fem timmar senare, med ännu en Siljan runt-tur i bagaget är man så utmattad att man inte orkar med någonting.

Ett annat aber vad gäller bussar är det som händer i synnerhet på morgonbussen. Sömndrucken stiger man på bussen och sätter sig längst bak. Lutar huvudet mot den fuktigt kalla rutan för att få ytterliggare lite sömn. Att påstå att man sover vore en lögn, men man är inte heller vaken. Efter tre år vet man när man börjar närma sig slutdestinationen (Rättvik) och vaknar följaktligen till en stund innan det är dags att gå av. Vet inte om det är psykologiskt eller om det är vibrationerna i bussen när den står still som gör att det händer. Men just som man ska gå av får man det hårdaste av stånd – ett riktigt buss-stånd. Förmodligen är det ett försenat morgonstånd för det sker majoriteten av mornarna och man tvingas komma på sätt att dölja för omgivningen. Ett tips är att föra ståndet diagonalt upp mot höger ficka på jeansen. Det är svårt att upptäcka och man kan med lätthet dölja allt genom att dra ner tröjan så den täcker utbuktningen.

Skulle kunna skriva tjugo sidor om mitt avsky gentemot bussar men jag väljer dagen till ära att hålla mig kortfattat.



Ryser man inte lite, av obehag?

Jag kan ibland känna ett outgrundligt obehag inför ett samtal till personer jag inte känner. Även fast jag anser mig vara en relativt social person som obehindrat kan starta konversationer med obekanta, ansikte mot ansikte, så bävar jag då och då inför just telefonsamtal. Jag har tidigare invigt andra i mitt problem och även fått medhåll från vissa som upplever samma sak. En preliminär slutsats som jag kommit fram till när jag dissekerat problematiken, är själva formaliteten samtalen oförklarligt fodrar. Då man bävar inför samtal är vanligtvis när man ringer i stela jobbsammanhang. Det kan vara ett samtal till en (på ett eller annat sätt) auktoritär person, som en chef eller en annan överordnad, helst en som är många år äldre och respekterad inom sin bransch. När man var yngre räckte det dock med att ringa en vuxen.

Det känns pinsamt att detta ibland kan upplevas som ett problem. Själva känslan kan beskrivas som en mildare variant av hur det känns i magen inför ett föredrag i skolan. Utgången är även densamme, signalerna som tutar är själva väntan inför att det ska bli ens tur att redovisa. När man väl sagt ”hej” presenterat sig och fått respons känns allt kolugnt och samtalet kan utan problem fortgå. När man väl lagt på luren undrar man varför man känt som man gjorde och lovar sig själv att komma ihåg det till nästa gång man ska ringa ett ”jobbigt” samtal. Dessvärre tror jag det är lika svårt som att simulera känslor, vilket man nästan fodras göra. Istället måste beslutsamheten inför samtalet bli bättre, eller snarare snabbare. Som när någon retlig jävel satt en bit silvertejp på ens ben. Febrilt försöker man först att sakta lossa tejpen, som i sin tur drar med sig håren, några i taget. En ihärdig långsam smärta. Slutligen drar man alltid av hela tejpbiten ett ryck. En direkt men snabbt övergående smärta. Kanske inte var världens bästa liknelse men hoppas ni hajade.

För att fortsätta på temat telefonsamtal tänkte jag ta upp en sista grej. På jobbet idag blev det strul med en skrivare. Följaktligen ringde jag till de ansvariga vars linje tydligen var hårt trafikerad. En inprogrammerad kvinnoröst bad mig uppfodrande att vänta. Vänta gjorde jag, både två, tre och fyra minuter. Jag tyckte att hela situationen började bli absurd när fem minuter gått. Kunde verkligen det vara så många som ringde? Nästan skrek till mig själv ”att det tammefan var kortare kö till försäkringskassans journummer” – just som en lågmäld röst svarade i andra änden, lagom till dess att jag avslutade meningen. Vet inte hur många gånger detta hänt mig, men det är lång ifrån första gången eller den sista heller för den delen. Men det är bara SÅ typiskt att de alltid svarar i samma stund man beklagande utrycker sitt missnöje.

Känner ni igen er i något av detta, eller är jag ute och cyklar?

Bättre sent än aldrig tänkte jag berätta om helgens strapatser.

Med viss beslutsångest bestämde jag mig slutligen för att följa med mina motorintresserade bröder på motorevenemanget ”Action Meet” på Mantorp i Östergötland. Det var en ytterst homogen testosteronstinn stämning bland evenemangets besökare. Följaktligen var bristen på damer i allra högsta grad påtaglig men ändå tillfredställande på något sätt. Som en person med vagt motorintresse fanns det en rädsla för att känna sig malplacerad. En rädsla som snabbt försvann då intrycken från frekvent däckbränning, självgoda pratkvarnar och stockholmska volvoraggare överröste en. Med ytterliggare några öl i bagaget kändes allt riktigt gött. Men, det var en faktor som nästan förstörde hela stämningen under helgen En sjuhelvetes massa getingjävlar!

Getingar som i vanliga fall kan avfärdas som en smått irriterande sommarplåga, förvandlades till vad som bäst skulle kunna liknas vid en av guds farsoter hämtad direkt från gamla testamentet. Det är snarare en underdrift att påstå att de var som besatta när de upprepande gånger gick till attack mot huvudsakligen ens anlete. Inte en sekund fick man vara ifred då de bara tycktes öka i antal i takt med att man då och då hade ihjäl en och annan. Man tvingades ständigt hålla en tumme för ölburkens mynning, detta för att inte gå samma öde till mötes som min äldre bror Eric gjort. Han hade nämligen för en kort stund ställt ifrån sig sin burk och när han åter tagit burken för att ta en klunk hade en ”bevingad sate” tagit sig in i den för att sedan sticka gadden på insidan av min brors läpp. Detta var Erics första av hela fyra stick under evenemangets dryga två dagar.

Själv klarade jag mig med nöd och näppe från att bli stucken, men det var på fitthåret många gånger under de till synes fjolliga viftningarna och idiotiskt skuttande rörelserna man gör när en geting angriper. Att se andra göra dessa rörelser är å andra sidan mycket underhållande och man fick sig ett och annat gått skratt. Getingarna medförde även myggfria nätter, men med tanke på de rådande omständigheterna längtade man till de blodsugande parasiterna.