Telefonsamtal
Det känns pinsamt att detta ibland kan upplevas som ett problem. Själva känslan kan beskrivas som en mildare variant av hur det känns i magen inför ett föredrag i skolan. Utgången är även densamme, signalerna som tutar är själva väntan inför att det ska bli ens tur att redovisa. När man väl sagt ”hej” presenterat sig och fått respons känns allt kolugnt och samtalet kan utan problem fortgå. När man väl lagt på luren undrar man varför man känt som man gjorde och lovar sig själv att komma ihåg det till nästa gång man ska ringa ett ”jobbigt” samtal. Dessvärre tror jag det är lika svårt som att simulera känslor, vilket man nästan fodras göra. Istället måste beslutsamheten inför samtalet bli bättre, eller snarare snabbare. Som när någon retlig jävel satt en bit silvertejp på ens ben. Febrilt försöker man först att sakta lossa tejpen, som i sin tur drar med sig håren, några i taget. En ihärdig långsam smärta. Slutligen drar man alltid av hela tejpbiten ett ryck. En direkt men snabbt övergående smärta. Kanske inte var världens bästa liknelse men hoppas ni hajade.
För att fortsätta på temat telefonsamtal tänkte jag ta upp en sista grej. På jobbet idag blev det strul med en skrivare. Följaktligen ringde jag till de ansvariga vars linje tydligen var hårt trafikerad. En inprogrammerad kvinnoröst bad mig uppfodrande att vänta. Vänta gjorde jag, både två, tre och fyra minuter. Jag tyckte att hela situationen började bli absurd när fem minuter gått. Kunde verkligen det vara så många som ringde? Nästan skrek till mig själv ”att det tammefan var kortare kö till försäkringskassans journummer” – just som en lågmäld röst svarade i andra änden, lagom till dess att jag avslutade meningen. Vet inte hur många gånger detta hänt mig, men det är lång ifrån första gången eller den sista heller för den delen. Men det är bara SÅ typiskt att de alltid svarar i samma stund man beklagande utrycker sitt missnöje.
Känner ni igen er i något av detta, eller är jag ute och cyklar?
Jag känner samma sak när det gäller alla former av samtal till sådana som man inte riktigt känner. Det kan till och med vara någon som man har varit en del av ens bekantskapskrets men som man aldrig riktigt har samtalat med.
Att ringa sådanna samtal är det värsta jag vet tätt efter getingar. Det värsta är om man ska ringa och klaga och när man väl är taggad och ringer så måste man vänta i telefonkö i ett antal minuter. Och allt eftersom att tiden tickar på så tappar man allt. Jag har även en konstig känsla i magen och blir jättenervös varje gång jag ska kliva på bussen om jag ska någonstans.
jo jag känner igen det.. gjorde det senaste idag faktiskt.. hittade inte rätt pall som enligt min lastningslista skulle stå på en rad.. slår en signal dom svarar och säger att jag får vänta en minut för det står chaufförer vid dörren..minuterna går och brister i ett vrål från trucken och tutan tjuter samtidigt så hör man chefen.. "går det bra för dig?"
Jag kan verkligen identifiera mig i detta problem. Jag har alltid hatat att ringa folk som man inte känner.
