Kollektivtrafik och ståfräs
Det var samma buss jag åkte med under min gymnasietid. Under de två första åren kom bussen alltid fem-sex minuter sent, vilket man snabbt lärde sig. Detta innebar att man kunde snooza ytterliggare en gång innan man tvingades gå upp. Men under sista gymnasieåret började bussen plötsligt att komma i tid, vilket störde min morgonrutin jag under två år byggt upp. Bara för att en buss bestämt sig för att hålla tidtabellen efter gud vet hur många år.
Sen att bussar i allmänhet aldrig tycks komma i tid. För tidigt, på tok för sent, eller kanske till och med åker förbi hållplatsen. Skräckscenariot är när man missar direktbussen och tvingas ta den buss som åker t.ex. ”Borlänge via Tällberg”. Alltså den buss som åker in i varenda liten skitby för att släppa av miljömedvetna hippies som frivilligt åkt två timmar för att köpa sojakorvar, vattenkastanjer och bulgur. Bussen är vanligtvis av budgetkaraktär med en massa löst sittande plastdetaljer som på de dåligt underhållna byvägarna avger ett öronbedövande skrammel. Om vintrarna kunde den även köra fast i isiga backar och bli stående i timmar. När man slutligen kommer hem fem timmar senare, med ännu en Siljan runt-tur i bagaget är man så utmattad att man inte orkar med någonting.
Ett annat aber vad gäller bussar är det som händer i synnerhet på morgonbussen. Sömndrucken stiger man på bussen och sätter sig längst bak. Lutar huvudet mot den fuktigt kalla rutan för att få ytterliggare lite sömn. Att påstå att man sover vore en lögn, men man är inte heller vaken. Efter tre år vet man när man börjar närma sig slutdestinationen (Rättvik) och vaknar följaktligen till en stund innan det är dags att gå av. Vet inte om det är psykologiskt eller om det är vibrationerna i bussen när den står still som gör att det händer. Men just som man ska gå av får man det hårdaste av stånd – ett riktigt buss-stånd. Förmodligen är det ett försenat morgonstånd för det sker majoriteten av mornarna och man tvingas komma på sätt att dölja för omgivningen. Ett tips är att föra ståndet diagonalt upp mot höger ficka på jeansen. Det är svårt att upptäcka och man kan med lätthet dölja allt genom att dra ner tröjan så den täcker utbuktningen.
Skulle kunna skriva tjugo sidor om mitt avsky gentemot bussar men jag väljer dagen till ära att hålla mig kortfattat.
Ryser man inte lite, av obehag?
Sen att bussar i allmänhet aldrig tycks komma i tid. För tidigt, på tok för sent, eller kanske till och med åker förbi hållplatsen. Skräckscenariot är när man missar direktbussen och tvingas ta den buss som åker t.ex. ”Borlänge via Tällberg”. Alltså den buss som åker in i varenda liten skitby för att släppa av miljömedvetna hippies som frivilligt åkt två timmar för att köpa sojakorvar, vattenkastanjer och bulgur. Bussen är vanligtvis av budgetkaraktär med en massa löst sittande plastdetaljer som på de dåligt underhållna byvägarna avger ett öronbedövande skrammel. Om vintrarna kunde den även köra fast i isiga backar och bli stående i timmar. När man slutligen kommer hem fem timmar senare, med ännu en Siljan runt-tur i bagaget är man så utmattad att man inte orkar med någonting.
Ett annat aber vad gäller bussar är det som händer i synnerhet på morgonbussen. Sömndrucken stiger man på bussen och sätter sig längst bak. Lutar huvudet mot den fuktigt kalla rutan för att få ytterliggare lite sömn. Att påstå att man sover vore en lögn, men man är inte heller vaken. Efter tre år vet man när man börjar närma sig slutdestinationen (Rättvik) och vaknar följaktligen till en stund innan det är dags att gå av. Vet inte om det är psykologiskt eller om det är vibrationerna i bussen när den står still som gör att det händer. Men just som man ska gå av får man det hårdaste av stånd – ett riktigt buss-stånd. Förmodligen är det ett försenat morgonstånd för det sker majoriteten av mornarna och man tvingas komma på sätt att dölja för omgivningen. Ett tips är att föra ståndet diagonalt upp mot höger ficka på jeansen. Det är svårt att upptäcka och man kan med lätthet dölja allt genom att dra ner tröjan så den täcker utbuktningen.
Skulle kunna skriva tjugo sidor om mitt avsky gentemot bussar men jag väljer dagen till ära att hålla mig kortfattat.
Ryser man inte lite, av obehag?
Kommentarer
Postat av: Maria
hahaha
jag älskar din blogg johan!
Postat av: Sofie
Äntligen någon som tar orden ur munnen på mig. Kollektivtrafik är det sämsta sen folk kom på Gud. Jag får även tacka för de goda skratten detta välskrivna och lagom långa inlägg framkallade.
Postat av: Alida
Hahahahahahaha, död åt icke direktbussar! En gång kom jag försent till busstationen i Djurås när jag skulle till Leksand. Men i samma stund jag rullar in på stationen i bilen med pappa som motvilligt skjutsat mig, kommer en buss där det står "Leksand via Djura". Jag hade inget annat val än att ta den. Fyfan säger jag bara. Fyfan i helvete. Jag såg ställen jag inte visste fanns.
Trackback
