Om skaldjur och pålägg
Jag sitter framför datorn och luktar frekvent på mina fingrar. Inte för det att jag fört ner handen innanför kalsongerna för att kontrollera stadiet odören uppkommit till, om det kanske är dags för en dusch. Jag har tvärtom tvättat händerna tre gånger, för jag har nämligen ätit kräftor. Vilken mild barntvål eller kemikaliefyllt medel jag än använder tycks stanken bestå och nästan bara bli värre. Kliar jag mig i ögonen svider det till, men jag kan ändå inte sluta göra det. Det är som om jag måste få ett straff för att jag avnjutit en mycket god måltid.
Du skola mottaga gudarnas bestraffning, ty du har förtärt en måltid ej värdig en man på denna jord.
Samma sak gäller makrill. Då syftar jag på den makrill i burk med tomatsås. Den innehåller alltså fisk som generellt är rätt motbjudande tillsammans med vattnig tomatsås befriad från smak, men bildar en underbar symbios, en gastronoms dröm, en sprutorgasm för munnen. Ska helst avnjutas på nybakad limpa eller hårt Leksands-knäcke. Men efter en burk (som är alldeles för lite) luktar man som ett otvättat ollon efter tre veckor på Coz i munnen och på händerna.
Nej nu ska jag gå och tvätta händerna för fjärde gången och ta en smörgås med leverpastej. God afton!
