Allt som jag avskyr

Det drabbar alla en gång om året. Nej jag snackar inte om klamydia. Jag pratar om att fylla år. Förutom att detta uppmärksammas och firas genom att supa sig apkalas på lördagen råkar man då och då ut för födelsedagssången. En företeelse ingen har någon glädje av - varken födelsedagsbarnet eller de som framför den vidriga sången. Skräckscenariot är att man befinner sig i en stor matsal - på jobbet eller i skolan. Någon skadeglad jävel utbrister högt ”Jasså du fyller år!? Då måste vi ju sjunga”. Som födelsedagsbarn grips man av panik. Som vän tänker man ”ja ja det är väl bara att sjunga då”. Som utomstående tänker man ”nej är det någon som fyller år, fan då måste jag ställa mig upp mitt i lunchen och sjunga för någon jag knappt vet vem det är”. Ingen vinner på detta. Födelsedagsbarnet skäms där han/hon sitter i sin stol. Vänner skäms å födelsebarnets vägnar och de utomstående tycker att det är drygt att behöva avbryta lunchen för att sjunga världens kanske sämsta låt.

Men sen finns det är fjärde kategori människor. De som tar till ton. De som är initiativtagarna till att sången sjungs. De älskar födelsedagssången och när de själva fyller år blir de glada som barn när sången sjungs i deras ära. Vanligtvis är det personer som anser sig själva vara ”bra på att sjunga” och de tar alla tillfällen i akt för att visa hur ”bra” just de är. Värst av allt är när de ska sjunga en annan stämma på födelsedagssången. Då knottrar sig min hud av avsmak. De är exhibitionister som hela tiden ska synas och låta högst. De är vanligtvis samma sorts personer som gör allt för att även andra, tredje och fjärde versen av födelsedagssången ska sjungas. Nej fy fan säger jag bara. Anledningen att förtära alkohol och kanske en och annan present på födelsedagen har jag inget emot, men den usla, vidriga sången kan vi väl komma överrens om att slopa. Någon fyller år varje dag och tänk på hur timmar du sammanlagt av ditt liv lagt på att sjunga en meningslös sång som nästan ingen förutom exhibitionisterna tjänar på. 

 

Var hälsade!

Mina divalater tillåter mig inte att ursäkta den minst sagt bristfälliga uppdateringen på denna blogg. Följaktligen skriver jag ett inlägg utan vare sig en lång inledning eller sammanfattning av vad som hänt sedan sist.

Efter att ha avverkat drygt sex veckor på sommarjobbet har jag fått en del insikter. Efter att ha lyssnat på radio och stundtals resonerat med mig själv har jag kommit på hur mycket jag för tillfället skiter i. Som den äldsta av Uggla-klyschor skiter jag fan i allt:

Jag skiter i att det har blivit kallt igen.
Jag skiter i läget i Israel/Palestina, som aldrig tycks mätta debattanterna.
Jag skiter i finanskrisen. 
Jag skiter i de höga bensinpriserna, som kanske är ett resultat av ovan nämnda. 
Jag skiter i att jag tycks bli fetare.
Jag skiter i att jag inte har en tjej, som till viss del är ett resultat av ovan nämnda.
Jag skiter i det faktum att alla personer tycks sär skriva.
Jag skiter i att ändra min status från (visa som offline) till online på msn, detta fast jag loggar in varje dag.

Jag har länge skitit i att blogga, en tumme jag efter mycket om och men fått ur. Detta blogginlägg påbörjade jag redan för tre veckor sedan och gör att det följaktligen inte helt återspeglar vad jag känner just nu, men jag orkar inte revidera innehållet.
Jag tycks befinna mig i en asocial våg vad gäller internet och telefoni. Jag orkar inte ta kontakt eller höra av mig, besvara mejl eller sms. Jag orkar bara inte. Det har inget att göra med att jag är arg eller less på vederbörande utan det handlar snarare om lättja och social dekadens. Likt en skinntorr konservativ ring P1-beklagare föredrar jag numera det fysiska mötet mellan vänner. Internet gör mig mest frustrerad. Men nu känns det redan lite bättre efter att ha fått spytt ut lite galla i form av skrift. Jag hoppas detta inlägg ska vara mitt startskott, en försats till ett långt blogg-knullande där jag får utlopp för allt som gör mig arg, irriterade och galen. Puss och smek alla läsare.