Allt som jag avskyr

Var hälsade!

Mina divalater tillåter mig inte att ursäkta den minst sagt bristfälliga uppdateringen på denna blogg. Följaktligen skriver jag ett inlägg utan vare sig en lång inledning eller sammanfattning av vad som hänt sedan sist.

Efter att ha avverkat drygt sex veckor på sommarjobbet har jag fått en del insikter. Efter att ha lyssnat på radio och stundtals resonerat med mig själv har jag kommit på hur mycket jag för tillfället skiter i. Som den äldsta av Uggla-klyschor skiter jag fan i allt:

Jag skiter i att det har blivit kallt igen.
Jag skiter i läget i Israel/Palestina, som aldrig tycks mätta debattanterna.
Jag skiter i finanskrisen. 
Jag skiter i de höga bensinpriserna, som kanske är ett resultat av ovan nämnda. 
Jag skiter i att jag tycks bli fetare.
Jag skiter i att jag inte har en tjej, som till viss del är ett resultat av ovan nämnda.
Jag skiter i det faktum att alla personer tycks sär skriva.
Jag skiter i att ändra min status från (visa som offline) till online på msn, detta fast jag loggar in varje dag.

Jag har länge skitit i att blogga, en tumme jag efter mycket om och men fått ur. Detta blogginlägg påbörjade jag redan för tre veckor sedan och gör att det följaktligen inte helt återspeglar vad jag känner just nu, men jag orkar inte revidera innehållet.
Jag tycks befinna mig i en asocial våg vad gäller internet och telefoni. Jag orkar inte ta kontakt eller höra av mig, besvara mejl eller sms. Jag orkar bara inte. Det har inget att göra med att jag är arg eller less på vederbörande utan det handlar snarare om lättja och social dekadens. Likt en skinntorr konservativ ring P1-beklagare föredrar jag numera det fysiska mötet mellan vänner. Internet gör mig mest frustrerad. Men nu känns det redan lite bättre efter att ha fått spytt ut lite galla i form av skrift. Jag hoppas detta inlägg ska vara mitt startskott, en försats till ett långt blogg-knullande där jag får utlopp för allt som gör mig arg, irriterade och galen. Puss och smek alla läsare.