Allt som jag avskyr

Det drabbar alla en gång om året. Nej jag snackar inte om klamydia. Jag pratar om att fylla år. Förutom att detta uppmärksammas och firas genom att supa sig apkalas på lördagen råkar man då och då ut för födelsedagssången. En företeelse ingen har någon glädje av - varken födelsedagsbarnet eller de som framför den vidriga sången. Skräckscenariot är att man befinner sig i en stor matsal - på jobbet eller i skolan. Någon skadeglad jävel utbrister högt ”Jasså du fyller år!? Då måste vi ju sjunga”. Som födelsedagsbarn grips man av panik. Som vän tänker man ”ja ja det är väl bara att sjunga då”. Som utomstående tänker man ”nej är det någon som fyller år, fan då måste jag ställa mig upp mitt i lunchen och sjunga för någon jag knappt vet vem det är”. Ingen vinner på detta. Födelsedagsbarnet skäms där han/hon sitter i sin stol. Vänner skäms å födelsebarnets vägnar och de utomstående tycker att det är drygt att behöva avbryta lunchen för att sjunga världens kanske sämsta låt.

Men sen finns det är fjärde kategori människor. De som tar till ton. De som är initiativtagarna till att sången sjungs. De älskar födelsedagssången och när de själva fyller år blir de glada som barn när sången sjungs i deras ära. Vanligtvis är det personer som anser sig själva vara ”bra på att sjunga” och de tar alla tillfällen i akt för att visa hur ”bra” just de är. Värst av allt är när de ska sjunga en annan stämma på födelsedagssången. Då knottrar sig min hud av avsmak. De är exhibitionister som hela tiden ska synas och låta högst. De är vanligtvis samma sorts personer som gör allt för att även andra, tredje och fjärde versen av födelsedagssången ska sjungas. Nej fy fan säger jag bara. Anledningen att förtära alkohol och kanske en och annan present på födelsedagen har jag inget emot, men den usla, vidriga sången kan vi väl komma överrens om att slopa. Någon fyller år varje dag och tänk på hur timmar du sammanlagt av ditt liv lagt på att sjunga en meningslös sång som nästan ingen förutom exhibitionisterna tjänar på.