Paradox per definition
Om jag skulle förklara för någon vad en paradox är så skulle jag hänvisa till detta som exempel. Det lär väl inte finnas något så motsägelsefullt som en pizza med namnet "Normal special". Hur tänkte man här? Visst att man kanske har svårt med språket, men ett klavertramp som detta är svårslaget alla kategorier. Hur som helst fick jag och några vänner flera riktigt goda skratt efter att ha läst igenom bladet.
När du får oväntat besök
• Spontana applåder i tid och otid, som ibland känns antingen helt fel eller bara obefogade.
• Kaffe var 30: e minut som resulterar i en del räserbajs-attacker på skolans toalettfaciliteter.
• Schemalagda församlingar(!) i skolans aula med minst sagt sektliknande förhållanden, som således innefattar allsånger på tre rader som upprepas om och om igen, vilket resulterar i vad som kan beskrivas som ett tafatt försök till masspsykos.
Men inget av dessa händelser kan mäta sig med vad som skedde igår natt. Klockan var tre. Även fast det var söndag hade jag nyss lagt mig. Någon rycker i mitt handtag. Nyfiket går jag mot dörren och vrider ivrigt runt låset som med ett knäpp får låskolven att lämna urfasningen i dörrkarmen. När jag sedan öppnar dörren möts jag (om ens bara för en sekund) av en påtagligt drogpåverkat naken man i 25-årsåldern med rakat huvud och tatueringar som täcker stora delar av kroppen. Helt oberörd av den potentiella pinsamheten ber bara mannen sluddrigt om ursäkt och lägger till att han måste ha gått fel. Själv hann jag inte säga ett ord. När jag efter ett par minuter hunnit greppa vad som skett finner jag mig själv i fosterställning på sängen och skrattar på inandningen i kanske fem minuter innan jag somnar.
Behöver jag säga att jag inte sett den pundade mannen igen sen dess?
Jag och Henrik
Under ett samtal på lunchen i veckan påpekade en klasskamrat till mig att jag var väldigt lik Henrik Dorsin. Min spontana reaktion på detta var att det inte direkt var en komplimang. När dessutom majoriteten av mina kamrater runt bordet backade upp påståendet och började peka på vad som var likt kände jag mig uppgiven och kunde inte annat än att acceptera. Jag måste helt enkelt vara lik Henrik Dorsin, "raka av dig håret så är det på pricken", sa Stefan. "Han är i alla fall rolig", sa en annan diplomatiskt.
Det lustiga var att även jag iakttagit personen som påpekade min och Henriks likhet sedan dag ett, för han nämligen är väldigt lik Calle Schulman. Detta hade jag hållit inne på ett tag med tanke på att Calle Schulman precis som Henrik Dorsin inte direkt utstrålar skönhet. Men i det ögonblick jag blev jämförd med en snedtandat flinskallig 40-åring i 31-års åldern passade jag ohämmat på att gå till motattack och levererade följaktligen min egen iakttagelse. Fick kanske inte den reaktion jag hoppats på men kände mig ändå rätt nöjd över min kontring. 
Är jag verkligen lik denne man? Vill höra era synpunkter.
Inte längre bortskämd
Som de flesta vet har jag lämnat min forna boning för att istället omskolas till journalist. För att göra detta möjligt fodrades en flytt 42 mil söderut till Ljungskile. I skrivandets stund befinner jag mig precis där och jag bor numera i ett litet studentrum med gemensamt tv-rum, kök samt dusch. Så här två cirka veckor efter flytten har jag lärt mig en del nödvändigheter jag tänkte dela med mig av till mina läsare.
Jag har lärt mig;
- Att kylskåpet inte fyller sig självmant och att det ej heller av sig självt tömmer sig. Följaktligen har jag lärt mig att kylda matvaror har "bäst före-datum". Ett datum jag optimistiskt nog kommit att flytta fram då snålheten hos mig som nybliven student framtvingat en högre toleransnivå vad gäller utgången mat.
- Att raklödder funkar bra som hårmousse.
- Att hushållsost INTE funkar till allt.
- Att leverpastej gör det.
- Att leva i ett kollektiv och så gott som varje kväll somna i en 30 cm smalare säng av trä. Detta till surret av lågmälda basgångar från jazzmusik plus ett än värre surrande från ett uråldrigt vattenburet element precis intill örat. Lägg dessutom till ljudet av fotsteg från korridoren ovan som aldrig tycks dö ut. Sammantaget kan oljudet bäst beskrivas som en blandning mellan en finlandsbåt (då rummet känns som en hytt) och en festival, där jag är den malplacerade 35-åringen. (Nej nu överdrev jag en aning)
- Elementära saker som att diska för hand, skriva för hand (igen) samt att tvätta kläder i maskin. Ni kanske tänker att jag tidigare måste varit en bortskämd jävel som fått allt serverat på silverfat av mina föräldrar. Men det kanske också är sant med tanke på att det tog mig 15 minuter att få igång (den ena) tvättmaskinen.
Det viktigaste jag ändå lärt mig eller snarare adapterat mig till är en vardag av reducerat Internetanvändande. De två första veckorna har gått förvånansvärt bra till och med. En klasskamrat som även han bor på internatet lyckades snabbt hitta på ett ospärrat trådlöst nätverk som möjliggjorde gratis surfning. Detta gjorde mig direkt avundsjuk. Men när jag insåg hur mycket vänner jag istället skaffade mig genom att inte bara sitta på rummet och youtuba rederietklipp försvann snabbt tankarna av avund. Det enda man kan sakna är spontana blogg-inlägg samt vuxensurfandet (börjar bli rejält trött på ridskolan 3 vid det här laget).
Till sist vill jag säga att jag ska försöka skriva inlägg oftare trots att jag måste gå till en datasal 150 meter bort. Tack för mig!
