Allt som jag avskyr

Minns inte riktigt när det började, tror det var när jag fyllde 16 eller 17. Mina kusiner skulle uppvakta mig och hade köpt presenter. Jag fick en burk kattmat tillhörande gummihandskar och ett kort med texten "grattis till nya jobbet önskar Simon och Emil". De meningslösa presenterna blev startskottet för en sport som gick ut på att köpa sämst presenter till varandra inom kompiskretsen. Oftast blev det sista-minuten-inköp på närmaste livsmedelsbutik. I regel något oätbart på burk eller något från en realåda. Vår sport eskalerade i "julklappsleken" där vi varje år köper tre eller fyra värdelösa klappar som vi sedan slår tärning om. Ett år fick jag in burk inlagd potatis som jag förövrigt fortfarande har kvar på en hylla ovanför sängen.

Symboliken över gåvorna finns kvar, men inte den ständiga ångesten över att köpa "bra" presenter. Något som kan vara ett aber för den som ger bort en present likväl som för mottagaren - som tvingas hålla god min även fast presenten är kass.       

Höjdpunkten nåddes när jag fick en gummiknytnäve (Å fan det fanns som ord i Words stavningsprogram), en så kallad "fister" i avskedspresent i somras.

Vår käre vän Hampus fyllde jämt för några veckor sedan. Vi la ihop till ett par presenter (justfan det har jag inte betalt än, sorry Maxe). Presenter med substans, användbara och tråkiga. Vi insåg någon dag efteråt att vi glömde att köpa något värdelöst. Vi hade misslyckats. Men var detta slutet på dåliga presenter? Har vi blivit mogna nog att betänka användningsområdena över det vi köper till varandra?