Allt som jag avskyr

Om inte dagligen utsätts man någon gång i veckan för en mer eller mindre pinsam situation. De flesta glömmer man medan andra etsas fast i minnet för att alltid vara kvar. Kanske sket man på sig då man åt buffé på en mongolisk restaurang i Göteborg, eller började blöda näsblod när man skulle hålla ett föredrag i sjuan.

I förra veckan frågade en kompis jag ville följa med på en mindre konsert som hölls av en kör i skolan. Först ville jag inte följa med men tänkte sedan att jag kunde behöva lite stimulans efter en tio timmar lång skoldag. När jag sedermera kom in i den aula vilken konserten skulle hållas ångrade jag mig snabbt. Men det var redan för sent. Arrangemanget var som sådan att publiken skulle sitta på scenen och kören framför. (Oj, vad nyskapande).

Med strålkastarljus riktat i ögonen hamnade jag i mitten av scenen, längst fram. Utblottad till den minsta skavank i ansiktet kände jag mig omedelbart obekväm. När kören långt om länge drog igång trängde en osande värme av skolsvett fram ur min grå-svarta jacka. Låt efter låt i folkmusikens tecken avlöste varandra. Varje skruvning och dämpad gäspning jag gjorde tycktes synas.

En oskuldsfull tjej kompades av en akustisk gitarr när hon framförde en nedstämd version av Robins ”be mine”. Ett till synes evigt intro avlöstes av skör skönsång i den övrigt tysta lokalen. Strålkastarljuset torkade ut mina linser vilket tvingade mig att blinka oavbrutet. Som om inte det var nog så samlades vätska i mitt högeröga. Vem som helst skulle tro att jag grät. ”Om det rinner en tår nu så dör jag”, tänkte jag samtidigt som låten äntligen nådde sitt slut.

Med rädsla för att mitt hårda yttre skulle ta skada lämnade jag aulan direkt när konserten var slut. Samtidigt tror jag att en pärs som denna får en att uppskatta den tråkiga vardagen mer. En vardag fri från svettiga timmar av obekvämhet i strålkastarljuset.