Allt som jag avskyr

                                                
Om det är något i vardagen jag avskyr mest så är det alla tidiga mornar.  Oavsett vilken tid man tänkt på refrängen dagen innan så är den horribla känslan alltid densamme. En vanlig morgon innan jobbet kan se ut som följande:

Uppvaknandet: Mobilen spelar introt på en låt som man från början kanske gillat men numera efter ett par mornar hatar av hela sin själ, (dock bättre än ett digitalt pipande eller ljudet från en old school-väckarklocka). Man har vaknat. I alla fall en första gång. 3-4 snoozeningar med 9(?) minuters intervall brukar man hinna med innan en ångestfylld och oundviklig uppstigning blir nödvändig. Rummet som kvällen innan varit varm som en bastu kan numera bästa jämföras med det kargaste  Antarktis och att lämna täckets värme ger en den värsta separationsångest.

Påklädningen: Man reser sig sedan reumatiskt upp, sätter ner sina fötter på ett isande parkettgolv för att sedan sakteliga dra på sig ett par torra tubsockor försedd med allehanda hål efter arbetsskornas friktion. Om man nu överhuvudtaget hittar på strumporna. I ett alldeles för övermöblerat rum snirklar man sig sedan fram för att hitta de resterande plaggen.    
Väl på benen: Likt en dåligt spelad zombie ur en 40-talsrulle eller en alldeles för full man på en finlandsbåt går man sedan ner för trappen, (förhoppningsvis fullt påklädd). Väl nere hoppas man på att ingen annan är uppe då humöret kan likställas vid en pubertalstinn 14-åring med PMS-besvär. Om nu någon annan råkar vara uppe räcker det med ett "hej" från vederbörande för att bägaren ska rinna över. Att se någon annan i samma hopplöst trötta läge kan också göra en arg av någon outgrundlig anledning.

Frukost: Morgonföda intas blott p.g.a. överlevnad då man knappast tycker att något är gott klockan 06.20 på morgonen. Munnen är torr som fazers ögon-kakao (se bild) och man undrar vem som bajsat i ens mun. Juicen står vanligtvis längst in i det överbepackade kylskåpet och  smöret är alltsom oftast nästintill slut.
Det finns bara rostmackor som man inte orkar tillaga vilket leder till att man äter dem torra som de är med minimalt med smör som gör att de fastnar i gommen. Då man tidigare dragit ut uppstigningen hinner man knappt läsa tidnigen och än mer sällan ordinera det livsviktiga kaffet. När man sedan ska göra ordning mackor till fikarasten blir tiden så pass knapp att mer smör hamnar på fingrarna i stressen än på mackorna vilket inte direkt lindrar humöret.

Slutspurten: När förtäringen är färdig samt arbetskläderna är på brukar det vanligtvis vara 5 minuter kvar, vilket leder till att toalettbesöket är viktigare än tandborstningen, som tillsammans med duschningen nästan alltid blir bortprioriterat i den begränsade sfär morgonen är för mig. När jag sedan går ut genom dörren och (kommer ihåg matdosan) går på cykeln är jag inte argsint längre. Vet inte varför det är på det viset men kan gladeligen slå fast att humöret är avsevärt bättre.

Tanken på att "lära sig" att gå upp i tid blev som bortblåst den första gången jag gick upp före min minst lika morgontrötta fader, då jag fick höra hans sedan länge slentrainmässiga upprepande av raden "Jag vill inte!", med simulerat vuxengråt så fort det digitala pipandet från väckarklockan blir allt för frekvent.

Finns säkert tusen saker till jag stör mig på om mornarna. Som när mjölken/juicen liksom skvimpar till när man tagit en klunk, skvätter till, ger ifrån sig ett ljud och kommer likt en kladdig projektil rätt i ögat. Sen har jag inte nämnt självklara störelsefaktorer som glada och pigga människor.

Vad avskyr du på morgonen?