Allt som jag avskyr

Ett vedertaget hatobjekt är telefonförsäljare. De ringer i regel när man sitter som mest bekvämt, nersjunken i soffan eller på toaletten efter en tacokväll. Vanligtvis tackar man nej till förslagen som framförs på de mest inläst fejktrevliga sätt. Men för cirka ett år sedan ringde en försäljare från Bonnier som lockade med två tidningar från "illustrerad vetenskap" och "PC för alla" samt en väderstation. Allt för bara 59 kronor och jag kunde omedelbart avbryta prenumerationen så fort väderstationen kommit.

Sofftrött och prylkåt tackade jag naivt ja till förslaget. Följaktligen kom två tidningar de två nästkommande månaderna. Någon väderstation såg jag inte skymten av. En månad efter utlovat datum kom emellertid ett paket. Väderstationen var av ytterst primitiv karaktär och de enda som egentligen fungerade var temperatur inne och ute samt klockan. Symbolen som skulle visa vädret tycktes till en början fungera då den visade ett moln med regndroppar.  Men när symbolen förblev efter en molnfri dag med solsken insåg jag att väderfunktionen var skit. När jag väl avslutat prenumerationen och betalat tidningarna slutade kalaset på 120 kronor. En struntsumma, men icke desto mindre hade jag blivit lurad.

Månaderna gick och jag tänkte inte mer på att jag blivit blåst. Men rätt som det var damp det ner en färgrann skrift med namnet "Iform". Med tidningen följde ett paket med texten: "Grattis nya prenumerant". I paket fanns ett rosa pulsur med en invecklad beskrivning.
"Det måste ha blivit något missförstånd", tänkte jag för mig själv och struntade i att öppna tidningen. Men när det dagarna efter kom ett till paket med texten: "grattis nya prenumerant, här kommer första DVD:n i serien krigets strategier" så var måttet rågat. Vad fan har Bonnier emot mig egentligen!

Rasande slog jag in numret till Bonniers kundtjänst och väntade tålmodigt i luren. Men efter en telefonkö på 15 minuter hade min ilska avtagit när jag väl fick prata med en telefonist:

Telefonisten: Hej vad har du för fråga?
Jag: Ja hej jag har tydligen blivit pre..
Telefonist: Har du fått hem tidningar du inte prenumererar på?
Jag: Ja, det måste ha bli..
Telefonist: Blivit ett missförstånd? Det är bara att märka ett brev med retur och fraktfritt skicka tillbaka det. Hej då (klick)

 Utomhus gassade solen. Väderstationen visade regn. Uppgiven satt jag med luren i min hand. Samtalstid 00:15:10.

För bara en vecka sedan ringde Bonnier igen och lockade med ett lukrativt erbjudande.  Jag avslutade illa kvickt samtalet.  

 
Hmm, regn idag igen det var som fan!           

Den ökade filmnedladdningen och införskaffandet av hemmabiosystem till trots tycks biobesöken i vårt avlånga land bara öka. När någon frågar mig om jag har lust att följa med på bio avböjer jag i regel förfrågan. Mest naturligt kommer en följdfråga, "varför inte?" Jag svarar vanligtvis att jag inte gillar att gå på bio. Ett svar som kan uppfattas kontroversiellt och skapar följaktligen bara mer frågor. Jag tvingas därför varje gång förklara alla orsaker till mitt förakt för biografer. Tanken slog mig därför att i skrift förklara här på bloggen varför.

Den första faktorn är en fråga om ekonomi. Hundra spänn för att se en film känns för mig som ett en fantasisumma. Sen tillkommer övriga kostnader för allehanda konfektyrer och läskeblask som gör att man hamnar på en total summa av 150 spänn innan filmen ens börjat rulla. Är man smart inhandlar man provianten på en mataffär för att undvika överpriserna på biografens begränsade snacksvagn.

När väl alla ekonomiska aspekter är avklarade och man kommer in själva biosalongen gäller det att hitta en bra plats. En bra plats definierar jag som någonstans i mittsektionen. Försök undvika att sitta på en länga med platser där det sitter många personer, mer om detta kommer jag till snart. Då jag har en ganska lång överkropp i förhållande till mina korta ben behöver jag inte oroa mig för att det sätter sig någon framför täcker undertexten.

Gardinerna som täcker bioduken åker isär, lamporna släcks och det enda som syns är den lilla strimma ljus som de gröna nödutgångsskyltarna utstrålar. Ett virrvarr av hundratals godispåsars prassel och läskkapsyler som öppnas, ljuder över salongen likt myrornas krig på en TV-apparat av äldre modell. Det tisslas och det tasslas, ett gäng 14-åriga tjejer tuggar ihärdig på varsitt tuggummi, om vartannat fnissar de okontrollerat i takt med att förtexterna på filmen börjat. En mamma med sina fyra barn i tåg efter går ursäktandes förbi fem minuter in i filmen för att pojke nummer ett akut blivit kissnödig. Man tvingas resa sig för att bara minuter senare göra det igen när det kommit tillbaka.

I nio fall av tio hamnar man framför gäng pubertala 15-åriga killar som hela tiden måste kommentera filmen ljudligt. En mobil ringer, popcorn kastas, fler barn måste gå på toaletten, fjortisar fnissar. Efter ett tag kommer man på sig själv att man koncentrerat sig mer på att störa sig på omgivningen snarare än att hänga med filmen.

Filmen börjar nå sin upplösning, då känner man plötsligt själv att blåsan börjar . Fan också, jag kan nog hålla mig i tio minuter till. Nej det går inte. Då måste jag själv vara den som ursäktar mig fram med smidiga elefantkliv, bara för att jag var tvungen att hälla i mig hela läsken i ett svep tio minuter innan filmen ens börjat. Som grädde på moset missar jag dessutom upplösningen i filmen.

Om jag mot förmodan skulle gå på bio måste själva filmen följa vissa kriterier som jag måste beakta. Det ska vara en film som en person vars smak i filmer jag kan lita på har sett. Det ska inte vara en svensk film. Inte en animerad.  Filmen ska INTE vara en komedi. Finns inget värre än att sitta på en biograf och det kommer ett uppenbart "bio-skämt". Flertalet skrattar. Jag sitter tyst. Det kommer ett subtilt skämt eller en detalj jag finner lustig. En skrattkaskad kvävs snabbt av min hand då jag inser att jag är den enda som skrattar.